Matblogg!
Jag har aldrig matbloggat förut, så det är väl på tiden? Anledningen är att jag fick sådana fantastiska recensioner av mannen igår att jag bara måste dela med mig. Det sista han sa när vi lagt oss var "Godnatt, potatiskvinnan..." Bara en sån sak!
Det jag gjorde som blev så fantastiskt gott, var följande:
Medan mannen grillade oxfilé (ja, och det var bara tisdag! What can I say: vi hade vårkänslor, ok?) så klyftade jag potatis och skivade squash. På detta hällde jag olivolja samt strödde torkad timjan, råsocker och flingsalt. Att ha både socker och salt är det som är själva hemligheten.
Sen rostade jag detta i ugnen på 225 grader. När det började se klart ut satte jag över till varmluft en stund och sen fick det stå på eftervärme medan köttet grillades färdigt och fick vila. Detta är hemlighet nr två: att låta det stå längre än man tror! Ytan på potatisarna blir så där härligt knaprig samtidigt som skalet släpper lite bubbligt från själva potatisen...
När det bara var några minuter kvar strödde jag över smulad fetaost och valnötter. Det här tillägget ger dels en krämighet från osten och dels en knaprighet i nötterna. Till hela härligheten hade jag gjort ett kryddsmör av smör (nähä?), persilja, pressad vitlök och flingsalt.
Så här såg det ut innan det var dags för ugn och grill. Har tyvärr ingen färdigbild utan det får ni bara föreställa er.
Idag har jag spätt på mina husmoderspoäng och just lagat och ätit fläskpannkaka med nykokt lingonsylt.
Känner mig nästan lite äckligt duktig, så jag måste nog slappa ett tag i eftermiddag så att jag känner igen mig själv...
Mätta hälsningar från en annan del av Jönköping!
Tankar om en helt vanlig ovanlig onsdag.
Onsdagar är jag ledig från jobbet och jag brukar ha en eller flera planer för vad jag ska göra, mer än det vanliga alltså. Jag hämtar sonen strax efter ett så det är det enda jag har att rätta mig efter. Idag hade jag bestämt mig för att damma ordentligt i sovrummet, för det har i inte gjorts ordentligt på evigheter. Ni vet på såna där ställen där man inte når, och där man inte bryr sig så mycket (läs inte ser med blotta ögat).
Idag har jag plockat ur och i diskmaskinen och tvättat och hängt en maskin tvätt. Jag har lagat frukostar, luncher, mellisar och kvällsmat, och fixat fika. Jag har dragit Frida i pulka och hämtat Linus, och eftersom jag har varit febrig men blivit frisk och glömde bort att ta det lite lugnt blivit genomsvettig av bara detta. Sett på när barnen öppnat dagens paket från julkalendern. Jag har sett en film, löst korsord, läst tidningen och surfat diverse hemsidor och bloggar.
Från jullådan i källaren har jag plockat upp glöggmuggar, första tomten (den enda som får komma fram så här tidigt, bara för att man blir så glad av den), pepparkaksburkar och en stjärna till dörren. Jag har fotat och filmat min tokiga dotter och hjälpt sonen med matteläxan. Vattnat alla blommor och sprayat vatten på mossan i mina julgrupper. Dammsugit och plockat in ren tvätt. Målat Fridas naglar illans rosa och skrivit inköpslista åt mannen. Alldeles nyss hällde jag upp ett glas rött, tände en brasa och sjönk ner i fåtöljen och tänkte igenom min fina dag.
Då slog det mig.
JAG HAR INTE DAMMAT I SOVRUMMET!!
Äh, skit samma, jag har ju hela helgen på mig.
Lediga hälsningar från en annan del av Jönköping!
Homage till min man
På söndag är det Fars dag, och eftersom jag varken har pappa eller svärfar i livet hyllar jag den pappa som står mig närmast, nämligen mina barns.
Håll i er nu, för nu kan det bli lite patetiskt om du inte är så romantisk av dig. Är du olyckligt kär kanske du inte ska läsa alls.
Jag har världens bästa man. Ja, han är världens bästa för mig alltså. Han är min klippa, min absolut bästa vän, min älskare, min golfpolare, mitt favoritsällskap och min trygghet. Dessutom som sagt pappa till mina barn - den bästa bästa. Utan honom är jag ingenting.
Jag älskar att krypa upp i hans varma famn, att hålla honom i handen, att prata med honom, att lyssna på musik och inte prata alls med honom, att vakna med honom och att somna med honom.
Jag älskar när han lagar mat till mig och jag frågar om jag ska hjälpa till och han svarar att sitt du bara där och se snygg ut och drick vin.
Jag älskar att pyssla i stugan med honom, att lämna barnen till barnvakter och ge mig ut på äventyr med honom, att chatta helt utan anledning med honom, att längta efter honom...
Men mest älskar jag nog att han faktiskt - tro det eller ej - känner likadant om mig...
Ja så är det bara. Jag tackar Katti, gudarna, ödet, slumpen eller vad det nu är som bestämde att vi skulle mötas på ett 50-årskalas för 14 och ett halvt år sen. Sedan dess har vi varit totalt oskiljaktiga och kommer så vara tills döden skiljer oss åt. Får jag välja (vilket tyvärr inte är så troligt) vill jag dö ungefär 1 minut före honom. Då hinner vi ju längta lite efter varandra...
Sådärja. Det var min hyllning inför Fars dag. Eftersom jag inte har någon egen pappa. Och eftersom jag inte har köpt någon present...
Fars-Dagshälsningar från en annan del av Jönköping!
Tankar från en söndag...
Idag skulle Linus få spela bowling för första gången i sitt liv. Spännande! Det var en klassis som hade Bowlingkalas på Bowling Arena, med lätta klot och staket längs banan. Kul med en kalasaktivitet där barnen faktiskt lär sig något! Inte bara själva klotkastandet (förlåt alla bowlare, det heter säkert något mycket mer proffsigt) utan även att räkna poäng och att hålla ihop i ett tremannalag. Linus var bäst i sitt lag, kanske ligger det i generna? Det är ju inte alla som har en kusin som är SM-mästare i lag och en morbror som är....som är jätteduktig på bowling han också!
Uppklädd med finbyxor, skjorta och stekarfrisyr :-)
Frida var också med och lämnade storebror:
Under tiden som kalaset pågick åkte vi iväg för att ta en fika och besöka en gårdsbutik! Döm om vår besvikelse när dom hade stängt på söndagar... En fin bild från odlingarna tog jag i alla fall.
Eftersom vi hade åkt norrut mot Gränna åkte vi ner i Röttle By, som är supervackert, men även det stängt för säsongen så här års.
Ok, vad gör vi då? Frida vill ju ha glass och vi kaffe! Grännaberget! JA, dit åker vi! Gissa vad? Stängt för säsongen...suck...
Ja ja, det slutade med att vi åkte till Kroatorpet, som vi hade åkte förbi på väg från Bowling Arena. En frysskadad glass till F, lax- och räkmacka till mig och mannen och vi var rätt nöjda ändå. Men Antik- och Loppisbutiken var....just det....stängd för säsongen! Vad är det med Sverige egentligen, kan vi bara fika och bila runt på landsbygden på sommaren eller?
Väl hemma med en nöjd Linus med godispåse i handen (på en söndag! Bara en sån sak!) tittade vi på Tintin-filmen som nyss gått på bio. En mycket sevärd film för hela familjen! Eller ja, Frida tröttnade efter hälften, och jag somnade visst till lite lite grann i slutet...men det är kul att för en gångs skulle se en animerad film där människorna faktiskt ser ut och agerar som riktiga människor, inte som dockor med jättestora hakor och enorma ögon, och som inte kan gå utan liksom lufsar fram...
Nu puttrar en tomatsås med köttbullar samt kokt potatis på spisen. Dags att ladda för en ny arbetsvecka fast nej, det gör jag inte än, det sparar jag till när klockan ringer i morgon bitti!
Hungriga hälsningar från en annan del av Jönköping!
Tankar om en lördagsutflykt...
Idén kom som en blixt från klar himmel under frukosten: vi packar en ryggsäck och går på långpromenad! Kaffe, saft, kakor, godis, frukt, sittunderlag och kameran med finobjektivet packades. Och Instagrammaskinen i fickan. Ganska snart kom vi fram till att vi skulle införskaffa kvällens middag längs med färden. Menyn var glasklar: kantareller till förrätt, grillad bäver till varmrätt och blåbär till dessert. Våra planer gick dock om intet så det var ju tur att mannen hade handlat grillkött på morgonen, det enda vi såg av vår trerätters middag var spår av ingredienserna.
Bäverattacker vid ån nedanför vårt hus. Ån förresten, också den mycket vacker så här års...
Golftokiga som vi är hamnade vi förstås på golfbanan där vi letade oss fram till en fin fikaplats mellan hål 12 och 13 där det bullades upp i sällskap av en död mullvad.
Färgerna i naturen var så vackra så att det nästan gjorde ont.
Golfbanetåget (som Frida kallar det. Hon tror nog att det bara kör på golfbanan).
11 golfbollar rikare var det skönt att pusta ut hemma och äta en sen lunch. Det blev ärtsoppa och pannkakor med egen björnbärssylt...möms. Hittills en nästan helt oslagbar lördag!
Lördagshälsningar från en annan del av Jönköping!
Tankar om hösten...
Idag såg det så blåsigt och ogästvänligt ut att jag pälsade på mig och lilla F både mössor och täckjackor, då det visade sig vara riktigt varmt! Visst blåste det mycket, så det gällde att inte stå still, men solen sken och det var över 11 grader!
Hämtade L från skolan och fick med en klasskompis som också slutade tidigt. På vägen hem blev det upptäcksfärd och detektivarbete. Det hade nämligen hänt en bilolycka i skogskanten bredvid skolan igår kväll och vi letade spår i skogen och jämförde med bilden från Jnytt...dock hade polisen gjort ett bra jobb med att städa så vi fick använda fantasin. I vår historia var bilföraren en biltjuv och olyckan berodde på en polisjakt! I verkligheten var det nog bara så enkelt som en 70-åring man som somnade eller blev sjuk vid ratten...
Löv i massor har plockats av barnen, och dessa torra stackars saker som skräpar så hemskt stoppade jag i en stor glasburk och vips, så hade jag ett vackert höststilleben!
Linus klassis hittade ett av de där löven som lyser så rött att de nästan bländas...hur vackert som helst i sin litenhet (även om skärpan i det här fallet är på gräset bakom...sorry).
Nu är det innebandymatch i källaren så lugnet råder här uppe hos mig. Får se hur länge det håller. Förmodligen tills något av följande alternativ inträffar:
1. Frida blir ledsen för att hon inte får vara med.
2. Någon slår sig.
3. Killarna blir osams, eller
4. (vilket föredras av mig om jag får välja!) De blir fikasugna. Då blir det saft och Danish Cookies.
1. Frida blir ledsen för att hon inte får vara med.
2. Någon slår sig.
3. Killarna blir osams, eller
4. (vilket föredras av mig om jag får välja!) De blir fikasugna. Då blir det saft och Danish Cookies.
Eftermiddagshälsningar från en annan del av Jönköping!
Tankar om att blogga...
Det var så länge sen jag bloggade så jag minns inte när det var ens (ser i arkivet att jag faktiskt inte bloggat i år!). Ändå finns det där i bakhuvudet, hela tiden, det DÄR skulle jag kunna skriva om, det HÄR var en rolig händelse, KAN jag skriva ytterligare ett inlägg på Facebook eller blir folk fullständigt uttröttade på mig då? Med andra ord, det är klart att jag ska blogga. Här läser ju bara den som verkligen vill läsa det jag skriver. Det kommer att handla om händelser i mitt liv, barnens knasigheter, mannens (och ibland min) goda mat och säkert en hel del bilder, för jag älskar att dela med mig av mina foton. Och nu när bloggverktyget är mycket lättare att använda än sist - och lätt importerar Instagrambilder - så blir det nog bra det här! Dock är det inte gratis längre att få någon sorts design på bloggen, så ni får stå ut åtminstone ett tag med det trista utseendet.
Var ska jag börja? Jag har en ledig onsdag idag vilket jag njuter av i fulla drag. Jag har, tillsammans med alla mina kollegor, blivit uppsagt från mitt jobb på EM då kontoret ska stängas i Jönköping, så jag jobbar bara februari ut. Detta gör att jag uppskattar dessa mitt-i-veckan-ledigheter ännu mer än förut, nästa jobb blir kanske (troligen) heltid ju! Men men, många andra klarar det ju så det ska väl jag också göra. Det gäller bara att hitta ett jobb som är intressant nog så att man inte går och längtar hem till barnen hela tiden...
Så visst, livet är ganska ovisst just nu, men jag känner ändå ingen panik eller desperation. Skulle jag bli arbetslös så får jag ju en tid med barnen - vilken ynnest! Jag tror att många känner en oro över att bli/vara arbetslös, eftersom det är så skambelagt i Sverige, men om man istället ser det som en paus i arbetslivet där man får chans att samla kraft, umgås med nära och kära, pyssla om sitt hem, kanske ta upp någon träning och samtidigt fundera över vad man VERKLIGEN vill göra när man blir stor, så känns det inte så fult och skämmigt. Kanske helt enkelt dags att utnyttja systemet man betalat till under alla sina yrkesverksamma år...
Men men, kanske kanske har jag ett roligt jobb på gång, och jobba, det vill jag ju så ni får hålla tummarna! Rapport kommer. Så länge får ni en bukett blommor i en gammal kaffepanna. Håll till godo. Det kommer mera!
Höstiga hälsningar från en annan del av Jönköping!
Tankar om nostalgi...
Idag har varit en dag i nostalgins tecken. Jag for till min gamla hemstad Skara, och åkte förbi lägenheten där jag bodde från det att jag var ca 1 till jag var 19. Sen bodde min mamma kvar där tills för drygt ett år sedan när hon var redo för äldreboende, och lägenheten såldes till slut i slutet av sommaren, ett par månader innan min mamma somnade in för gott. Det kändes konstigt att åka förbi där. Även om min mamma inte bott där på ett tag, har det ju ändå varit hennes. Jag har haft en nyckel dit i min väska, och lägenheten har alltid stått till mitt förfogande när jag varit i stan, oavsett om hon bott där eller ej. Nu lystes främmande gardiner upp av okända ljusstakar i fönstren, och det var plötsligt vilken lägenhet som helst i Skara.
Målet för resan var en återträff med gamla kompisar från Musikskolan. Tyvärr (för min skull, säkert bra för andra) har Musikskolan bytt lokaler, och håller nu till i Kommunhuset, granne med huset där jag växte upp. Det ultimata hade ju förstås varit att få uppleva det här i det gamla huset på Gunnar Wennerbergsgatan, som under några år på 80-talet var mitt andra hem! Där är nu en friskola och eftersom det är jullov var den stängd. Tänk att bara få gå runt och lukta och ta in de gamla lokalerna...kanske nästa gång!
Jag började spela fiol när jag var 8 år, efter ett bortkastat halvår på blockflöjt. Ja jag säger bortkastat, lite för att hedra min far som alltid hävdade att blockflöjt som nybörjarinstrument skrämmer fler än det lockar. Jag tycker att blockflöjt kan vara jättevackert när det spelas av någon/några som kan, men när man sätter dem i händerna på ett gäng 7-åringar och ber dem spela samma låt samtidigt med ett hemskt tjutande som följd är det inte roligt. Jag menar det är inte så enkelt att spela vackert på en blockflöjt bara för att det är lätt att få ljud i den! Täcker du inte varje hål som du ska med ett finger så kan vi ju alla höra den där tjutande tonen som kommer! Men men, det är ju ett billigt instrument så det är väl därför. Billigt i nybörjarnivå alltså.
Efter ett par år var jag så less på att spela fiol (som absolut inte heller är något enkelt nybörjarinstrument) att jag grät och bad mina föräldrar om att få sluta. Icke, sa dom. Inte förrän du provat att spela i orkester. Och jag har tackat dem (i mitt huvud i alla fall) många gånger för att dom "tvingade" mig att fortsätta, för efter det har det - nästan alltid - varit roligt. Och ja, det låter bättre nu än det där gnisslandet som dom måste ha lidit av i början...ja några år faktiskt. Tappert av mina och alla föräldrar till fiolelever...
Med orkesterdeltagandet följde engagemang. Jag spelade otaliga konserter, följde med på musikläger på Hellidens Slott, som då var folkhögskola, varje år i augusti, vilket var sommarens höjdpunkt. Jag blev invald i Tidningskommittén och elevrådet och till sist elevrådsordförande. Elevrummet blev, som jag tidigare nämde, mitt andra hem. Där hängde vi, fnissade, spanade killar, fikade, busade och ringde Heta linjen. Den tidens enda sociala media. Där var det ju "gratis" att ringa, och jag undrar vad Musikskolan hade för telefonräkningar på den tiden.
Innanför den tunga entrédörren följde trappan som var en sliten bred stentrappa som ledde upp till bland annat mitt lektionsrum där jag tragglade otaliga timmar med min fiollärare Egon. Honom tyckte jag illa om många gånger, men det var ju bara för att jag inte hade gjort min läxa ordentligt. Egentligen tyckte jag väldigt mycket om honom, och det gör jag fortfarande. Tyvärr fick jag inte träffa honom idag men jag hoppas göra det vid nästa återträff, även om han är pensionär nu. Älskade Egon.
Innanför den tunga entrédörren följde trappan som var en sliten bred stentrappa som ledde upp till bland annat mitt lektionsrum där jag tragglade otaliga timmar med min fiollärare Egon. Honom tyckte jag illa om många gånger, men det var ju bara för att jag inte hade gjort min läxa ordentligt. Egentligen tyckte jag väldigt mycket om honom, och det gör jag fortfarande. Tyvärr fick jag inte träffa honom idag men jag hoppas göra det vid nästa återträff, även om han är pensionär nu. Älskade Egon.
Där fanns många lustiga typer bland lärarne förresten, på den här skolan. Den glassiga flöjtläraren (tänk Ted Åström i Sällskapsresan), Geniet som det slagit över för, den karismatiske celloläraren med sina vansinnesutbrott och musikskolechefen som lufsade runt med en valrossmustasch. Lite butter men med glimten i ögat. I lärarrummet, dit man vanligtvis inte vågade sig om det inte var kvällstid, luktade det otömda askkoppar och kopieringsmaskin. Toaletterna var inte renoverade sedan gamle kungen gick i kortbyxor och i det stora rummet där orkestern repeterade hängde det tunga blå gardiner från golv till tak.
I huset bredvid där konserterna spelades och blåsorkestern repade, satt en trumpinne fast i taket (tänk omgjord gympasal, så det var HÖGT i tak!), ditstudsad av en nu välrenommerad trumelev. Här har många fina musiker skolats, som nu är proffs i olika stadier, och på elevaftnarna satt många stolta föräldrar i den där salen. De skulle bara veta att några av eleverna skulle bli popmusiker, dirigenter, kompositörer och musiklärare!
Dagens återträff bestod av sju vuxna och sju av deras barn. Mina har inte börjat spela instrument än men jag kan knappt vänta tills de börjar! Vilka duktiga ungar det var med! Axel som - blott 6 år - utan minsta tvekan inledde ett stycke med värsta trumsolot, Victor som avslutade ett annat med en riktig trombonglidning och ni andra på horn, altfiol, trumpet...ni var bara bäst! Att sen föräldrarna blev lite trötta i läpparna efter att inte ha tutat på en sisådär 30 år är förståeligt, men ni kämpade på bra! Minst tre instrument fick lagas under dagen så visst hade dom fått stå oanvända lite för länge...
Våra framträdanden kommer inte att gå till historien som de mest samspelta eller renspelade, men vad gör det - vi hade roligt när vi försökte! Och som tur är hade vi ingen publik eller blev inspelade (tror jag...??) så eftervärlden kommer att klara sig. Tack M och P för att ni får till det här!!! Hoppas vi är ännu fler nästa gång!
Nästa återträff kanske blir redan i sommar, och vad roligt det vore att vara på Helliden i Tidaholm då! Tänk att få träda in i slottet som i en vecka varje sommar var vårt, där vi åkte på ledstång, var uppe efter släckningstid, låg och lyssnade på Kitaro under stjärnhimlen på balkongen, dansade disco till Hubba hubba zot zot, gick hur långt som helst till kiosken för det där efterlängtade godiset och övade, övade, övade...det var tider det!
Musikaliska och nostalgiska hälsningar från en annan del av Jönköping!
Nästa återträff kanske blir redan i sommar, och vad roligt det vore att vara på Helliden i Tidaholm då! Tänk att få träda in i slottet som i en vecka varje sommar var vårt, där vi åkte på ledstång, var uppe efter släckningstid, låg och lyssnade på Kitaro under stjärnhimlen på balkongen, dansade disco till Hubba hubba zot zot, gick hur långt som helst till kiosken för det där efterlängtade godiset och övade, övade, övade...det var tider det!
Musikaliska och nostalgiska hälsningar från en annan del av Jönköping!
Tankar om den mänskliga bubblan...
Var på föreläsning i Växjö för några veckor sedan och upplevde en intressant social företeelse. Föreläsningen började klockan 13 så jag hade bestämt mig för att äta lunch i Växjö när jag kom fram. Jag valde McDonalds. Inte för att det är det godaste jag kan tänka mig för en lunch på stan utan för att det på något vis känns tryggt, invant och framförallt - är ett ställe där det inte känns så konstigt att äta ensam. På en "vanligt" lunchrestaurang upplever jag det mer ovanligt att man sitter ensam vid ett bord. Framförallt kanske man upptar ett bord så att ett sällskap inte får plats! Ja jag vet, ibland tänker jag mer på mina medmänniskor och vad det tycker än vad jag borde...
Sagt och gjort. Jag klev in i den relativt lilla restaurangen (troligen den minsta McDonalds jag varit inne i!), såg några lediga stolar och gick fram och beställde. När jag fått min bricka blev ett bord ledigt. Ett sådant där bord med två soffor mitt emot varandra och ett smalt bord där emellan.
Jag började plocka med mina pommes och min burgare när en man, typ 10 år äldre än mig, kom och frågade om det var ledigt? Ja visst, sa jag, för det var det ju. Han satte sig mittemot mig, som satt längst in vid fönstret, och plötsligt kändes det väldigt nära! Väldigt intimt! "Varför satte han sig här, och inte ute vid gången, så att man får lite space" märkte jag att jag tänkte och reagerade samtidigt på min egen reaktion. Visst var det rätt som han gjorde - hade han satt sig ute vid gången hade det ju kännts som att han tog avstånd från mig. Fast det hade på något sätt ändå kännts bättre. I och med att det var väldigt smala bord här kom vi väldigt nära varandra helt plötsligt. Direkt. Utan att ha växlat mer än några ord. När vi samtidigt böjde oss fram (som man gör när man tvingas äta med händerna kring en hamburgare) för att ta en tugga snuddade nästan våra huvuden vid varandra!
Det var även lite svårt att veta hur man skulle bete sig. Vart man skulle fästa blicken. Mannen bröt isen genom att säga något om att det var "gött med fredag ändå" och jag kunde lättat hålla med om det. Samtalet flöt vidare, dock lite stapplande. Vi började förstås med det som ALLA svenskar pratar om när dom inte vet vad dom ska prata om. Just det. VÄDRET! Han berättade att han bland annat röjde snö, och hade utförliga detaljer att förtälja om när snön kom förra året. Något som tyvärr föll i glömska hos mig ganska direkt. Han pratade sen om att han jagade, och berättade om ett kompisgäng som hyrt en stuga i norra Sverige men fått åka hem efter bara 4 av 7 bokade dagar på grund av allt regn. Jag kom plötsligt på en gemensam nämnare - HV71 skulle ju ta emot Växjö hemma dagen därpå! Det kunde vi prata om ett tag! Jag kan säga att jo, vi hade faktiskt en trevlig pratstund. Det kändes dock fortfarande konstigt att sitta så NÄRA någon som man aldrig träffat, och ÄTA. Jag vet inte hur ni lyckas när ni äter hamburgare men för mig är det alltid en kamp att få in hela tuggan i munnen utan att se ut som Obelix när han äter vildsvin.
Efteråt jämförde jag min upplevelse med att åka tåg. Åker du tåg har du (oftast) en reserverad plats. Du vet att det förmodligen kommer att sitta någon bredvid dig (nu förutsätter jag att du reser ensam). Sitter du vid ett bord kommer du att ha någon mitt emot dig som sitter ÄNNU närmare än jag gjorde med mannen på McDonalds, men eftersom du är förberedd på det är denna närhet inte alls på samma sätt obehaglig. Ja det kan det ju givetvis vara om det är en obehaglig person, men ni förstår vad jag menar - man är förberedd och reagerar inte alls på det!
Jag tror det handlar om att den mänskliga bubblan är så otroligt olika stor beroende på var du befinner dig. Står du i en kö på ICA är den betydligt större än den är i krogkön en lördagskväll klockan 23. Sitter du på en tom buss är den mycket större än på en full buss. Jag menar bara tanken på att någon skulle sätta sig bredvid dig på en tom buss ger väl rysningar hos de flesta?! Bussen behöver inte ens var tom - finns det tomma 2-säten SKA man inte sätta sig bredvid någon. Det är bara så i det här landet, hur otrevligt det än må låta! Jag gillar inte mig själv för att jag tycker så här, men jag skulle minsann reagera, skulle du?
Nåväl. Jag satt inte direkt och lät maten smälta i Växjö, utan jag gick redan innan stripspåsen var slut. Inte på grund att jag inte hade trevligt (för det hade jag) utan för att jag behövde lite mera plats för min mänskliga bubbla. Så skjut mig. Eller erkänn att du hade kännt likadant.
Mänskliga hälsningar från en annan del av Jönköping!
Saker att störa sig på...eller inte!
Som i alla förhållanden (antar jag, nobody's perfect?) finns det även i den här familjen saker vi stör oss på hos varandra. Under de 13 åren jag känt min man har jag lärt mig en hel del. Jo det är sant! Och han med! Jag menar så här. Det gäller att lära sig vad man kan förändra och vad man istället får lära sig att stå ut med. Tillika vad man själv ska ändra - eller inte och stå på sig - hos sig själv.
Jag ska ta några enkla exempel.
Vi kan börja med en klassiker. Min man glömmer allt som oftast att fälla ner toalettringen efter sig. Åh GUD så irriterande, hur står du ut, tänker kanske en del av er. Men nej. Efter att i ett par år ha tjatat (ja inte varje gång för sån är inte jag, men då och då) så insåg jag att nä, jag tar inte den här fajten. Jag accepterar faktum och fäller ner den där jäkla ringen när det är min tur. Och vet ni vad, det var faktiskt inte så himla jobbigt. Det är ju givetvis värre när man råkar ut för det på en offentlig toalett, men hemma är det ju faktiskt inte lika illa. Så till er som fortfarande tjatar på era pojkvänner eller män - släpp det, det är inte så farligt. Gå vidare till något som faktiskt är ett riktigt problem. Välj era strider. Och det bästa är faktiskt att han blivit säkert minst 80 % bättre på det, utan att jag tjatar! Förmodligen till viss del för att vi fått barn som man inte vill ska kast saker i toalettstolen när man vänder ryggen till, men ändå!
Min man är en naturmänniska. Både på det bra och det dåliga sättet. Jag älskar att han gillar naturen, att han kan utbrista "Fy fasen vad det är vackert med allt gräs i dikesrenarna, och alla ängsblommor" eller "Åh vilken vacker sjö" eller "Titta barn, vilka söta kalvar". Men jag kan inte säga att jag avgudar dom kroppsliga utsläpp han lämnar utan att alltid ha tänkt sig för om det var läge. Idag åkte vi bil, och det var inte bara en, utan två gånger som både jag och barnen bokstavligt hängde ut genom fönstren efter en total förorening från dom bakre regionerna på chauffören. Oj vad roligt han hade åt oss, men han skämdes faktiskt lite också. Det är ju så att han inte riktigt tänker sig för när han är med familjen (jo som tur är i sammanhanget hade detta nog inte hänt med någon helt utomstående i bilen) så det är inte med flit. Ok, vi kunde garva åt det för det var ingen som dog. Men i bilar och hissar är det big no no.
Jag då. Vad är det jag gör som min partner har stört sig på? Jag är rätt dålig på att göra i ordning efter mig i köket medans jag lagar mat. H är mycket bättre på att diska undan under tiden men efter mig kan det se ut som ett bombnedslag när jag har varit i farten vid spisen. MEN jag har också blivit bättre på det. Jag har insett hur himla trist det är att ta hand om flottiga intorkade kastruller och stekpannor som faktiskt är ganska lätta att diska ur om man gör det medan dom är varma. Men mannen är fortfarande bättre på det än jag...så jag jobbar på det.
En sak jag definitivt har bättrat mig på till 100 % är att inte använda hans handduk när jag tvättat mig (så att den är torr när han ska ha den) eller hans rakhyvel till benen (så att den fortfarande är vass när han ska raka skägget). Heja mig!
Det jag fortfarande inte lärt min man och som han fortfarande är lika förbannat dålig på som när vi träffades det är att stänga lådor, skåpsluckor och garderobsdörrar efter sig. Ja visst, det är ett litet ynka problem men jag kan inte låta bli att störa mig på att komma in i sovrummet och varje låda och garderobsdörr står öppen för att han har letat efter ett visst klädesplagg. HUR SVÅRT KAN DET VARA?! Sedan några månader tillbaka tänker jag alltid på ett avsnitt ur Solsidan när Alex ska fria och ber att få prata om en sak och förbereder sig med asken och Mia Skäringers rollfigur säger att "Ja jag vill också prata om en sak och det är att jag önskar att du kunde stänga skåpsluckor och dörrar efter dig när du har öppnat dem, vad var det du ville prata om?!" Ha ha ha, är det ett manligt beteende eller? Jag bara undrar?
Slutligen kan jag säga att vi är precis lika dåliga på att ta hand om våra kläder. Halvsmutsiga kläder (sådana där som inte är mogna för tvättmaskinen riktigt än utan man kanske kan ha hemma någon dag till) och nytvättade kläder från tvättstrecket kan ligga i veckor i huset. Varför??? Jo dels är vi av naturen dåliga på att ta hand om dem för att vi är lata, och dels har vi så jobbiga och små garderober i huset att en viss del av klädinnehavet MÅSTE ligga i tvättstugan för att allt ska få plats. Och ja, jag äger för mycket kläder. There - I said it. Jag vet. Erkänner.
Semesterslappa hälsningar från en annan del av Jönköping!
Blomstertid
En sak som jag verkligen älskar med att ha hus, är att man kan plocka sina egna blommor från trädgården. Det finns förstås mycket annat som är bra också men det är liksom en bonus. Har man som jag bott i lägenhet hela sitt liv, är det något visst med att den där syrenkvisten faktiskt är MIN. Att jag bara behöver gå några meter för att plocka några kvistar av det som den förutseende familjen som byggde huset fortfarande förser oss med. För några gröna fingrar och särskilt trädgårdsintresse det har jag inte. Men jag älskar blommor.
I min fina Ulrika Hydman-vas har jag två syrenkvistar. Dem får jag nog byta ut idag för dom står sig verkligen inte länge, men doften är så underbar att jag plockar in dem ändå.
Här är min inomhusflora just nu.
Två buketter som mina barn plockat på dagis. De innehåller hundkex, violer, smörblommor och förgätmigej. Plockade helt utan tanke på sammansättning eller färgmatchning men så vackra just därför. Att min man för enkelhetens skull satte dem i dricksglas gjorde det faktiskt inte sämre.
I min fina Ulrika Hydman-vas har jag två syrenkvistar. Dem får jag nog byta ut idag för dom står sig verkligen inte länge, men doften är så underbar att jag plockar in dem ändå.
På systembolaget för några veckor sen köpte jag öl, enbart för utseendet på flaskan. Det var Norrlands Guld som hade gjort små knubbiga ofärgade glasflaskor och jag såg genast potentialen i dem - blomvaser! Jodå, ölen var god också. Nu står tre av dem sammanbundna med ett gammaldags snöre med en lavendelblomma i varje. Vackert. Bara för er skull samlar jag dem på en bild, vassegoda:
Om jag hinner innan regnet ska jag plocka in nya liljekonvaljer som växer i mängder precis utanför vår gärdesgård. Det är inte mycket som slår den doften.
Apropå doft, en god konkurrent till syren och liljekonvalj är ju kaprifol, som jag igår kväll till min stora glädje upptäckte hade börjat blomma. Nu står två små kvistar och sprider väldoft i köket (syns även i samlingen ovan).
Nästa tillskott blir en klassiker här på Grågåsgatan: två-tre rododendronblommor som jag lägger på ett glasfat med vatten. SÅ enkelt och SÅ vackert. Rododendron kan nog bara konkurreras ut i skönhet av pionen, som om någon månad lutar sina tunga fantastiska blommor över den stensatta gången framför vårt hus.
Sist men inte minst måste jag berätta om blomexplosionen som väntar i trädgården på baksidan, vårt underbara hagtornsträd som under några dagar översållas av små små mörkrosa blommor i klasar, och är så vackert. Kort men mycket intensiv skönhet. Lägger in en bild från en annan sommar, och väntar.
Lyft nu blicken från datorn, tv:n, spisen, grillen, tidningen eller vad ni nu tittar på och njut av alla blommor som omger oss!
Kaprifoldoftande hälsningar från en annan del av Jönköping!
Kaprifoldoftande hälsningar från en annan del av Jönköping!
Födelsedagsfirande och förkylningsfasor
Idag fyller min stora kille 6 år. Kl. 08.04 2005 såg han först dagens ljus i en operationssal på Ryhov, efter akut kejsarsnitt. Jag kommer aldrig att glömma den där halvminuten innan han började skrika. Vi hade blivit förvarande att barnet inte alltid skriker direkt efter att ha kommit till världen via snitt, men ändå, sekundrarna kändes som minuter... Men allt gick ju bra och nu är han en duktig, snäll, omtänksam kille som ibland kan reta gallfeber på oss. Ibland agerar han som en 10-åring och ibland kan han absolut ingenting. En typisk sexåring, gissar jag.
Att förstå en 6-årings psyke är inte alltid lätt, och även om man vet hur skiftande det kan vara är man inte alltid förberedd. Jag försöker lära mina barn att vara tacksamma (eller inte otacksamma) och uppskatta när det görs saker för dem. Inte ta allt för givet alltså. Eftersom vi inte hade lust med något jättekalas och släkten kommer på lördag bjöd vi in de tre granntjejer som han umgås mest med kvällen före födelsedagen. En torsdag. Vi förberedde honom på att det inte kan bli något jättelångt kalas eftersom alla skulle till dagis och skola dagen därpå.
Efter jobbet stressade jag iväg för att handla ingredienser till vårt födelsedagsmys. Vi hann nätt och jämnt hem till kl. 18 då det plingade på dörren och våra gäster var här. Linus fick jättefina presenter av dem, och sen var det dags för "Pizzeria Grågåsen" att öppna. Min man hade gjort fina menyer, där barnen själva fick välja sina toppings. Istället för pizzadeg hade jag köpt små tortillabröd. Har ni inte testat detta så gör det! Det är supergott och går väldigt snabbt! H hade gjort en god tomatsås (viktigt) på basilikakryddade passerade tomater samt torkad oregano, salt och peppar, och lagt följande i skålar: salami, mozzarella, tomater, lök, bananer, bacon, riven ost, skinka och chorizzo. Sen samlades önskemålen in. De stora hjälpte de små att läsa och skriva. Barnen flockades förväntansfulla runt H vid pizzabordet och såg på när han gjorde små mästerverk. 4 pizzor fick plats på en plåt - perfekt - och alla fick sina egendesignade maträtter serverade med årets första påskmust. Vi spelade Svullos "Grannjävlar" (ja ursäkta alla föräldrar som inte tycker att man ska svära inför barnen, men vi kunde inte låta bli) och mös. Och ja, vi vuxna fick ett glas vin till pizzan. Det var ju faktisk fest!
Nu väntade en stunds lek igen och sen gick vi ner i källaren; Linus älskade källare som han aldrig vill gå upp ur när vi väl gått ner. En bricka bars fram med glassrån, glass, chokladsås, kolasås och en hel uppsättning med strössel. Även här fick alla förstås välja vad dom ville ha. 
Det flamsades och tramsades en hel del och stämningen var hög. Diverse huvudbonader provades och dansen kom igång samtidigt med innebandyn. Världens röj. Festen avslutades med luftgitarr/gitarr till Thunder av AC/DC och vi kände oss jättenöjda med festen. Då kommer det. Linus öppnar munnen och kvider fram "Ååååååh vilken trååååkig feeeest!!!!" Ursäkta men vad sa du nu, undrade jag..."Vi har ju bara ätit och ätit och inte hunnit leka nånting!"
Det flamsades och tramsades en hel del och stämningen var hög. Diverse huvudbonader provades och dansen kom igång samtidigt med innebandyn. Världens röj. Festen avslutades med luftgitarr/gitarr till Thunder av AC/DC och vi kände oss jättenöjda med festen. Då kommer det. Linus öppnar munnen och kvider fram "Ååååååh vilken trååååkig feeeest!!!!" Ursäkta men vad sa du nu, undrade jag..."Vi har ju bara ätit och ätit och inte hunnit leka nånting!"Här dök jag ner i barnträsket när det gäller känslor. Fy vad orättvist! Här hade jag planerat, bjudit in, handlat, fixat och donat och tyckte allt var toppen, och så är han inte nöjd??!! Jättesur blev jag. Började hota med att han inte skulle få några presenter och att vi minsann aldrig mer skulle ordna kalas för honom. Så himla kränkt och besviken var jag. När jag väl lugnat mig och påmints om att han faktiskt bara är 6 (minus en dag) och att det förmodligen är en fullt normal reaktion när ett kalas tar slut precis när det är som roligast fick jag ett "förlåt mamma" av min lille älskling. Slutet gott allting gott. Idag på morgonen var han exemplariskt tacksam för vår sång, frukostbricka och presenter. Sötnos.
Sen har vi det här med förkylning då. Vabba eller inte vabba. (VAB = Vård Av Barn för er som inte visste det). Frida 2 år har varit förkyld sen i söndags, då hon också hade feber. Jag vabbade i måndags och eftersom hon var ganska pigg trodde vi att det var över. Dock hostade hon sig igenom hela natten så H fick vara hemma på tisdagen. Onsdagar är jag alltid föräldraledig så då var hon ju automatiskt hemma och nu tyckte vi att hon äntligen kunde gå till dagmamman på torsdagen. Allt gick bra ända tills hon skulle väckas vid 16 strax innan vi kom, och dagmamman upptäcker att hon är varm igen. Jaha. Feber hela torsdagskvällen och det var dags för mig att vara hemma igen på fredagen (alltså idag). Hur segt kan det vara? Varför blir hon inte lite sjukare så att hon kan bli frisk? Varför detta ständiga mellanläge, där man tvingas vela mellan om hon är pigg nog att gå eller ska stanna hemma? Hur det än är, så får jag dåligt samvete om jag är hemma med ett sjukt barn som är för piggt...jag liksom rättfärdigar mitt beteende om hon har feber, men om inte är det svårt. Jag förstod dock att hon nog inte skulle gått till dagmamman igår. Även om det är lugnt och fint där, blir det mycket mer liv och kiv än om hon är hemma, och det fixade hon visst inte.
Nu hoppas vi bara att inte min begynnande förkylning bryter ner mig, så att vi kan ha ett nytt lyckat 6-årskalas i morgon för släkten!
Snoriga och nysiga hälsningar från en annan del av Jönköping!
Tankar om våren...
Jag sitter just nu med ett glas rött bredvid tangentbordet och njuter av doften av tändvätska som kommer in från den öppna altandörren. Visst är det konstigt, att något som egentligen luktar illa, kan lukta så himla gott bara för att man vet vad som väntar? Alla som gillar grillat känner väl som jag att när grillen är tänd infinner det sig en förväntan som är större än inför en vanlig måltid. Det är nå't socialt det där med att grilla. Och väldigt väldigt gott.
Våren har slagit till med kraft, det har varit mellan 16 och 20 grader ute idag, och det är helt underbart. Jag tror att dom flesta svenskar svarar "sommaren" på frågan om vilken årstid vi gillar mest. Dock tror jag faktiskt att vi egentligen - utan att veta om det - trivs bäst med våren. På våren är vi som mest utsvultna och svältfödda på sol, värme, grönska och blommor att vi lever upp på ett sätt jag inte kan tänka mig att man gör i ett land med mindre skillnader mellan årstiderna.
Sommaren är naturligtvis härlig också, men på något sätt blir man mycket mer besviken om vädret är dåligt på sommaren - för då SKA det ju vara soligt och varmt - än på våren, då vi är bättre på att räkna med skitväder. Man vet ju att i april kan allting hända. Allt från vårstorm, värmebölja och ösregn till snöväder. På sommaren vet man förvisso att det kan vara 8 grader varmt, eller dagsregn i flera dagar, men man FÖRVÄNTAR sig ändå att det ska vara fint. De flesta har väl inte mer än max fyra veckors semester och regnar dom bort så är ju sommaren förstörd. TROTS att alla blommor är utslagna, alla träd och ängar hur gröna som helst, och man är ledig.
Vad jag vill säga är att den här första trevande, försiktiga, blygsamma grönskan är så mycket mera värd för våra bottenfrusna själar än sommarens överdåd av grönt. En späd lysande liten blåsippa är så mycket mer värdefull än en hel bukett av prästkragar, midsommarblomster och smörblommor. Hur vacker än sommarbuketten är! Den är mer förväntad! Är det inte så?
Nu i april kan jag sitta på en brygga eller strand och njuta i fulla drag av att solen skiner. På sommaren hade jag bara njutit om det varit badtemperatur i vattnet. Om inte hade jag beklagat mig. "Tänk vad härligt om det varit lite varmare så vi hade kunnat bada!" Förväntan igen. Förväntan som kan förstöra.
I år ska jag njuta av sommaren oavsett väder. Jag har en nära släkting som, om man t.ex. utbrister att det är härligt väder genast svarar "ja men det ska regna i morgon!" i en lätt triumferande ton. Kom inte här och var glad inte, snart blir det sämre. Så'n ska jag aldrig bli. Lovar.
Nä nu måste jag ju gå ut i den ljumma vårkvällen igen - i natt ska det bli minusgrader ;-)
Aprilsköna hälsningar från en annan del av Jönköping!
Tankar om kändisar...
Alla har vi ju vår bestämda, eller obestämda, uppfattning om kändisar. Usch jag avskyr Pernilla Wahlgren säger en jobbarkompis. Jag kan INTE med Kleerup, säger någon på Facebook. Själv har jag jättesvårt för Maria Montazami, för att ta någon i mängden. Men jag har upptäckt att det är lika fel att ogilla en kändis av det man ser på t.ex. tv som att ogilla en person man träffar första gången. Man kan ju - och gör det ofta - ändra sig! Tänk, han var ju riktigt trevlig när man lärde känna honom! säger man glatt om någons nya kille som man träffar för tredje gången, men som man hade svårt för den första.
Det här med kändisbloggar har fått mig att ändra uppfattning om många. Jag har även lärt mig att folk faktiskt kan ändra sig med åren. Inse att det dom försökte vara som "ny kändis" kanske inte var deras riktiga jag. Något dom inte står för nu. Jag ska, som vanligt, ge er några exempel.
Vi kan börja med nämnda Pernilla Wahlgren. En person som jag inte hade någon direkt åsikt om, men tyckte var lite jobbig med sitt fnitter som lät lite hurtig, och som man förstås tyckte hade fötts med silversked i munnen och för vilken ALLT lyckades. Hela tiden. Man var NÄSTAN - men bara nästan förstås - lite skadeglad när det visade sig att den underbare italienare hon gift sig med visade sig vara en hustrumisshandlare...Nu fick hon minsann se livet från den hårda sidan, och inte bara flyta med på sitt efternamn, utseende och sångröst. Men sen började jag av en slump (som det oftast är) följa hennes blogg.
http://pernillawahlgren.se/bloggar/pernillas-blogg
http://pernillawahlgren.se/bloggar/pernillas-blogg
Visst är Pernillas liv helt annorlunda än våra vanliga Svenssonliv. Hon är en stor folkkär kändis, som säkert aldrig behöver bekymra sig om att lönen ska räcka månaden ut. Hon går på kändisfester, alltid i nya dyra klänningar, alla ser upp till henne (ja inte bokstavligt förstås för hon är jävligt kort, t.o.m. kortare än MIG) och hon kan livnära sig på sin sångröst. Men läser man hennes blogg kommer man ändå henne in på livet på ett annat sätt. Hon undviker skickligt att skriva om sitt kärleksliv och andra intima detaljer, men man får ändå lära känna hennes personlighet på ett sätt som är roligt. Hon är en ganska rolig person faktiskt, med en stor självironi, som gärna berättar om sina misstag och dåliga dagar, där man plötslig upptäcker att fan - hon är ju bara människa hon också! Kanske skulle jag få ett tredje intryck om jag träffade henne och lärde känna henne på riktigt, men det är ändå inte så att jag kan ogilla henne när jag ser henne på tv, som jag kanske lite gjorde förr!
Systrarna Graaf är ett annat exempel. Blonda bimbos förstås. Vem har inte tänkt så? Så lika att man inte kan skilja dem åt. Ljust långt hår och stora boobisar. Det vet man ju vad dom går för, eller hur? Men nu följer jag båda deras bloggar och därmed även deras vardagar. Magdalena, ni vet hon som var gift med Magnus Hedman, har ju inte haft det så lätt. Men hon är en jäkligt skön tjej med en crazy humor som ibland delar lite för mycket av sitt liv med sina bloggläsare. Hannah är ju den "vackra sköna" av dem två, och att läsa om hennes förortsliv men de härliga ungarna hon har är underbart. När hon var med i Let's Dance hejade jag förstås på henne för jag visste vad hon gick igenom. Hur hon våndades för att åka ut först för då hade hennes barn blivit så ledsna. Det är sådant man inte tänker på när man ser dem på tv, eller hur? Dessutom skriver hennes man väldigt roligt. Kan rekommendera bloggfamiljen.se Hans blogg är En pappas dagbok och man småler ALLTID en eller flera gånger efter hans ofta helt sjuka inlägg.
Sen har vi klanen Schulman. Oj vad jag avskydde de där vedervärdiga bröderna som dök upp i nå't program för några år sedan. Var hade man hittat dem? Vad kunde de egentligen? Alex blogg var ju bara ELAK och PROVOCERANDE. Vem trodde han att han var egentligen? Men sen läste jag hans bok, Skynda att älska, och ändrade uppfattning. Började läsa bloggen Att vara Charlie Schulmans pappa och ändrade ännu mera uppfattning. Han hade ju vuxit upp för fasen! Fattat vad det handlade om! Att bara vara elak, cynisk och ironisk kom han ju ingen vart med! Jag säger inte att jag älskar allt han gör (vill helst inte se honom, bara läsa) men hans bloggar är grymt underhållande. I och med att jag läser Alex blogg har jag även fastnat för hans frus (Amandas), brors (Calles) och svägerskas (Anithas) bloggar. Calle och Anitha gifter sig just idag, och det känns nästan som att jag känner dem. Hon är dessutom höggravid. Alltså jag känner MED dem i deras nervositet, förväntan och spänning, och jag önskar dem all lycka. ÄVEN om jag retar ihjäl mig på en del saker Calle skriver om. Jag skulle INTE vilja umgås med dem. Nej, så här på avstånd räcker gott. Men jag har lärt mig att man inte ska döma folk efter vad man ser på tv och läser i kvällstidningar och skvallerpress. Läs vad de själva skriver, så vet du dom vad tycker och tänker. Låt vara att dom utelämnar eller lägger till en del, men det är i alla fall deras egna ord.
http://blogg.aftonbladet.se/schulman
http://anithainternational.blogspot.com/
http://blogg.yourlife.nu/amanda-schulman/
http://schulmania.blogspot.com/
Nu börjar det här bli väldigt långt men jag måste även ta upp Carolina Gynning. AVSKYDDE hennes blotta uppenbarelse. Tyckte hon var en VÄRDELÖS programledare i början. Och ja, det var hon. Kan inte säga att jag älskar henne som just detta nu heller (hon är lite för gapig, och skånsk) men efter att ha följt hennes blogg tycker jag att hon är en rätt skön människa. Gillar hennes konst. Är definitivt inget våp i alla fall. Och otroligt vacker...
http://gynning.net/
Sena fredagshälsningar från en annan del av Jönköping!
oj vad det var länge sen...
...jag bloggade! Är jätteskrivsugen, men vet inte riktigt vad jag vill skriva om. Jag har det väldigt bra i mitt liv nu, men att skriva om hur bra man har det kan både reta, och såra andra människor. Man får vara lite försiktig där. Som på Facebook till exempel. Mitt mål med mina inlägg i facebook är att roa min omgivning. Även informera i vissa fall. Men att bara skriva om allt roligt man gör och som händer, som om det vore en tävling, det går fetbort. Nu har jag börjat röra på mig lite mer kontinuerligt. Träna alltså. Och det är fan svårt att låta bli att skriva om. Jag menar, jag stör mig lite på dessa människor som alltid skriver om hur mycket de springer, spelar squash, promenerar (alltid långpromenader), pumpar, corar, step-upar, zumbar....zzzzzzz......boring!
Men nu sitter jag där själv och skryter om att jag äntligen fått ändan ur den alltför länge stillastående djupa vagnen! Kanske är det just därför. Att det var så länge sen. Ni får ursäkta, men jag kommer nog att skriva om det ytterligare ett tag. Funderar förresten på att träna ikväll igen, trots att jag simmade igår och zumbade i söndags och går till och från jobbet...nej förlåt! Nu var jag där igen! Det skiter ju ni i!!!
Just nu längtar jag till att fläskpannkakan som står i ugnen ska bli klar. Som tur är behöver jag bara längta några minuter till!
Hungriga hälsningar från en annan del av Jönköping!
Men nu sitter jag där själv och skryter om att jag äntligen fått ändan ur den alltför länge stillastående djupa vagnen! Kanske är det just därför. Att det var så länge sen. Ni får ursäkta, men jag kommer nog att skriva om det ytterligare ett tag. Funderar förresten på att träna ikväll igen, trots att jag simmade igår och zumbade i söndags och går till och från jobbet...nej förlåt! Nu var jag där igen! Det skiter ju ni i!!!
Barnen skriver jag gärna om istället. Dom har nästan alltid en förmåga att roa oss här hemma, och kan pigga upp den tröttaste trista tisdagkvällen i februari. Idag är jag ledig, och jag och barnen (som kommit in till oss vid olika tillfällen under natten) låg kvar i sängen. Jag var i något sorts mellanland, inte vaken men inte helt sovande. Linus börjar räkna. Jag hör honom liksom långt långt borta trots att han ligger mindre än en meter från mig... -48, 49........50. 51, 52 53 o.s.v. När han kommer till 69 tar det plötsligt stopp. -Vad kommer efter 69 mamma? frågar han och jag säger som jag alltid gör. -Tänk efter, vad kommer efter 6? -7 svarar han, och sen kommer han på det. -70! säger han glatt och fortsätter räkna. Det går bra nu och han har nått sitt mål. Han har räknat till 100! -Mamma, jag räknade till 100 hojtar han från fotändan (han ligger alltid skavföttes med oss) och jag säger -Jättebra Linus, vad duktig du är! och tänker att vad skönt, nu blir det tyst en stund. Och det blev det. I ungefär 7,5 sekunder. Sen började det. -101, 102, 103, 104.... -OK, vem vill ha frukost? sa jag då.
Som de flesta andra längtar jag efter våren nu. Helt otroligt mycket längtar jag. Det är nog för att vintern började så tidigt, det var så himla länge sen man såg gräs och slapp frysa. Jag längtar efter att kunna gå utomhus utan att behöva se var jag sätter fötterna, att sätta på Frida något annat än en bylsig overall när vi ska ut. Jag längtar efter första kaffet ute, första ölen ute, första gången solen värmer så mycket att man tar av sig i kortärmat. Snödropparna och krokusarna i trädgården, tussilago på väg till jobbet (för 3 år sedan plockade jag tussilago där i början av februari!), en öppen golfrange, att kunna gå till postlådan i tofflor, att huden i ansiktet blir lite mindre fnasig....ja det är mycket stort och smått jag längtar till.
Snart, snart....Just nu längtar jag till att fläskpannkakan som står i ugnen ska bli klar. Som tur är behöver jag bara längta några minuter till!
Hungriga hälsningar från en annan del av Jönköping!
