oj vad det var länge sen...
...jag bloggade! Är jätteskrivsugen, men vet inte riktigt vad jag vill skriva om. Jag har det väldigt bra i mitt liv nu, men att skriva om hur bra man har det kan både reta, och såra andra människor. Man får vara lite försiktig där. Som på Facebook till exempel. Mitt mål med mina inlägg i facebook är att roa min omgivning. Även informera i vissa fall. Men att bara skriva om allt roligt man gör och som händer, som om det vore en tävling, det går fetbort. Nu har jag börjat röra på mig lite mer kontinuerligt. Träna alltså. Och det är fan svårt att låta bli att skriva om. Jag menar, jag stör mig lite på dessa människor som alltid skriver om hur mycket de springer, spelar squash, promenerar (alltid långpromenader), pumpar, corar, step-upar, zumbar....zzzzzzz......boring!
Men nu sitter jag där själv och skryter om att jag äntligen fått ändan ur den alltför länge stillastående djupa vagnen! Kanske är det just därför. Att det var så länge sen. Ni får ursäkta, men jag kommer nog att skriva om det ytterligare ett tag. Funderar förresten på att träna ikväll igen, trots att jag simmade igår och zumbade i söndags och går till och från jobbet...nej förlåt! Nu var jag där igen! Det skiter ju ni i!!!
Just nu längtar jag till att fläskpannkakan som står i ugnen ska bli klar. Som tur är behöver jag bara längta några minuter till!
Hungriga hälsningar från en annan del av Jönköping!
Men nu sitter jag där själv och skryter om att jag äntligen fått ändan ur den alltför länge stillastående djupa vagnen! Kanske är det just därför. Att det var så länge sen. Ni får ursäkta, men jag kommer nog att skriva om det ytterligare ett tag. Funderar förresten på att träna ikväll igen, trots att jag simmade igår och zumbade i söndags och går till och från jobbet...nej förlåt! Nu var jag där igen! Det skiter ju ni i!!!
Barnen skriver jag gärna om istället. Dom har nästan alltid en förmåga att roa oss här hemma, och kan pigga upp den tröttaste trista tisdagkvällen i februari. Idag är jag ledig, och jag och barnen (som kommit in till oss vid olika tillfällen under natten) låg kvar i sängen. Jag var i något sorts mellanland, inte vaken men inte helt sovande. Linus börjar räkna. Jag hör honom liksom långt långt borta trots att han ligger mindre än en meter från mig... -48, 49........50. 51, 52 53 o.s.v. När han kommer till 69 tar det plötsligt stopp. -Vad kommer efter 69 mamma? frågar han och jag säger som jag alltid gör. -Tänk efter, vad kommer efter 6? -7 svarar han, och sen kommer han på det. -70! säger han glatt och fortsätter räkna. Det går bra nu och han har nått sitt mål. Han har räknat till 100! -Mamma, jag räknade till 100 hojtar han från fotändan (han ligger alltid skavföttes med oss) och jag säger -Jättebra Linus, vad duktig du är! och tänker att vad skönt, nu blir det tyst en stund. Och det blev det. I ungefär 7,5 sekunder. Sen började det. -101, 102, 103, 104.... -OK, vem vill ha frukost? sa jag då.
Som de flesta andra längtar jag efter våren nu. Helt otroligt mycket längtar jag. Det är nog för att vintern började så tidigt, det var så himla länge sen man såg gräs och slapp frysa. Jag längtar efter att kunna gå utomhus utan att behöva se var jag sätter fötterna, att sätta på Frida något annat än en bylsig overall när vi ska ut. Jag längtar efter första kaffet ute, första ölen ute, första gången solen värmer så mycket att man tar av sig i kortärmat. Snödropparna och krokusarna i trädgården, tussilago på väg till jobbet (för 3 år sedan plockade jag tussilago där i början av februari!), en öppen golfrange, att kunna gå till postlådan i tofflor, att huden i ansiktet blir lite mindre fnasig....ja det är mycket stort och smått jag längtar till.
Snart, snart....Just nu längtar jag till att fläskpannkakan som står i ugnen ska bli klar. Som tur är behöver jag bara längta några minuter till!
Hungriga hälsningar från en annan del av Jönköping!
Kommentarer
Trackback
