en annan del av Jönköping

Målet för resan var en återträff med gamla kompisar från Musikskolan. Tyvärr (för min skull, säkert bra för andra) har Musikskolan bytt lokaler, och håller nu till i Kommunhuset, granne med huset där jag växte upp. Det ultimata hade ju förstås varit att få uppleva det här i det gamla huset på Gunnar Wennerbergsgatan, som under några år på 80-talet var mitt andra hem! Där är nu en friskola och eftersom det är jullov var den stängd. Tänk att bara få gå runt och lukta och ta in de gamla lokalerna...kanske nästa gång!

Jag började spela fiol när jag var 8 år, efter ett bortkastat halvår på blockflöjt. Ja jag säger bortkastat, lite för att hedra min far som alltid hävdade att blockflöjt som nybörjarinstrument skrämmer fler än det lockar. Jag tycker att blockflöjt kan vara jättevackert när det spelas av någon/några som kan, men när man sätter dem i händerna på ett gäng 7-åringar och ber dem spela samma låt samtidigt med ett hemskt tjutande som följd är det inte roligt. Jag menar det är inte så enkelt att spela vackert på en blockflöjt bara för att det är lätt att få ljud i den! Täcker du inte varje hål som du ska med ett finger så kan vi ju alla höra den där tjutande tonen som kommer! Men men, det är ju ett billigt instrument så det är väl därför. Billigt i nybörjarnivå alltså.

Efter ett par år var jag så less på att spela fiol (som absolut inte heller är något enkelt nybörjarinstrument) att jag grät och bad mina föräldrar om att få sluta. Icke, sa dom. Inte förrän du provat att spela i orkester. Och jag har tackat dem (i mitt huvud i alla fall) många gånger för att dom "tvingade" mig att fortsätta, för efter det har det - nästan alltid - varit roligt. Och ja, det låter bättre nu än det där gnisslandet som dom måste ha lidit av i början...ja några år faktiskt. Tappert av mina och alla föräldrar till fiolelever...

Med orkesterdeltagandet följde engagemang. Jag spelade otaliga konserter, följde med på musikläger på Hellidens Slott, som då var folkhögskola, varje år i augusti, vilket var sommarens höjdpunkt. Jag blev invald i Tidningskommittén och elevrådet och till sist elevrådsordförande. Elevrummet blev, som jag tidigare nämde, mitt andra hem. Där hängde vi, fnissade, spanade killar, fikade, busade och ringde Heta linjen. Den tidens enda sociala media. Där var det ju "gratis" att ringa, och jag undrar vad Musikskolan hade för telefonräkningar på den tiden.

Innanför den tunga entrédörren följde trappan som var en sliten bred stentrappa som ledde upp till bland annat mitt lektionsrum där jag tragglade otaliga timmar med min fiollärare Egon. Honom tyckte jag illa om många gånger, men det var ju bara för att jag inte hade gjort min läxa ordentligt. Egentligen tyckte jag väldigt mycket om honom, och det gör jag fortfarande. Tyvärr fick jag inte träffa honom idag men jag hoppas göra det vid nästa återträff, även om han är pensionär nu. Älskade Egon.