en annan del av Jönköping

På söndag är det Fars dag, och eftersom jag varken har pappa eller svärfar i livet hyllar jag den pappa som står mig närmast, nämligen mina barns.

 

Håll i er nu, för nu kan det bli lite patetiskt om du inte är så romantisk av dig. Är du olyckligt kär kanske du inte ska läsa alls.

 

Jag har världens bästa man. Ja, han är världens bästa för mig alltså. Han är min klippa, min absolut bästa vän, min älskare, min golfpolare, mitt favoritsällskap och min trygghet. Dessutom som sagt pappa till mina barn - den bästa bästa. Utan honom är jag ingenting. 

 

Jag älskar att krypa upp i hans varma famn, att hålla honom i handen, att prata med honom, att lyssna på musik och inte prata alls med honom, att vakna med honom och att somna med honom.

 

Jag älskar när han lagar mat till mig och jag frågar om jag ska hjälpa till och han svarar att sitt du bara där och se snygg ut och drick vin.

 

Jag älskar att pyssla i stugan med honom, att lämna barnen till barnvakter och ge mig ut på äventyr med honom, att chatta helt utan anledning med honom, att längta efter honom...

 

Men mest älskar jag nog att han faktiskt - tro det eller ej - känner likadant om mig...

 

Ja så är det bara. Jag tackar Katti, gudarna, ödet, slumpen eller vad det nu är som bestämde att vi skulle mötas på ett 50-årskalas för 14 och ett halvt år sen. Sedan dess har vi varit totalt oskiljaktiga och kommer så vara tills döden skiljer oss åt. Får jag välja (vilket tyvärr inte är så troligt) vill jag dö ungefär 1 minut före honom. Då hinner vi ju längta lite efter varandra...

 

Sådärja. Det var min hyllning inför Fars dag. Eftersom jag inte har någon egen pappa. Och eftersom jag inte har köpt någon present...

 

 

Fars-Dagshälsningar från en annan del av Jönköping!