en annan del av Jönköping

Facebook alltså. Själv var jag skeptisk från början, minns inte riktigt varför men jag tyckte det lät lite barnsligt/oviktigt/ointressant. Sen när jag blev föräldraledig tänkte jag WTF, jag går med och kollar, det kanske är kul? Huvudskälet var att jag ju skulle få en bebis, och att jag har både syskon och släktingar på avstånd som gärna vill se foton på nytillskottet och storebrorsan. Att mejla nya foton skulle vara osmidigt, så jag har lagt ner mycket tid och kraft på att lägga upp album med barnen och vårt liv. Kul tycker jag, och önskar att fler gjorde det. Så fort jag får någon ny vän går jag in och kollar fotona, och blir jättebesviken när det bara finns en profilbild... Ja jag erkänner. Jag ÄLSKAR Facebook för nätverkandet men säger av princip nej till alla gifts, quiz, spåkulor, grupper och "gillar". Tycker det är ett gissel, men förstår att ni är många som gillart (som dom säger i Östergötland).

Det tog ett tag innan man kom in i det där med Facebook. Vad ska man skriva? Och framförallt - vad ska man INTE skriva? Hur ofta? Vad är intressant för andra? I början skrev jag säkert en massa trista saker som att jag skulle laga köttfärssås (en klassiker) eller ta en dusch. Det har jag slutat med nu. Vem fan vill veta det? Nej, jag försöker att skriva små lustiga eller olustiga kommentarer om nåt kul som har hänt mig, mina närmaste eller i världen. Nåt kul som ska hända, eller nåt tråkigt som jag ondgör mig över. Rätt eller fel avgör bara den som läser.

Här skulle jag vilja stolpa upp de olika typer som jag anser finns på Facebook. Det kan vara mina vänner, eller andra som jag smygläst eller hört talas om. Tar du det personligt är det ditt problem, för ingen blir namngiven och jag kommer aldrig erkänna att det gällde just dig...;-)

"Ska ta ett svårt beslut idag" "Är nervös inför kvällen" "Undrar hur det ska gå i helgen" "Funderar...."

En person som vill spela lite svår, outgrundlig och kanske lite mystisk. Han/hon svarar aldrig heller på det stora antal undringar som bekymrade vänner lägger in som kommentar, utan låter alla leva i ovisshet. Den här personen kommenterar sällan andra, utan koncentrerar sig på sina egna kryptiska statusar.

berättar intima detaljer om sjukdomar, problem på jobbet, humöret o.s.v.

"Åh vilken underbar dag!" "Jag älskar mitt liv!" "Idag ska jag umgås med mina häääärliga vänner"

"Har just beställt resan till xxxx" "Det nya soffbordet är på plats, dyrt var det men det var det värt" Alla foton i albumen är från resorna han/hon gjort, huset som byggts eller bilen som köpts.

Skriver bara om det hänt något häftigt med bilen, mc:n, grillen eller något som har med jakt, motorer, hårdrock eller annat som han tycker är supermanligt att göra. Tar gärna diverse Quiz som mäter just hur många procent man han är, eller vilken motorcykel han borde köpa.

Barnet (han/hon som måste ha uppgett fel födelseår för att få vara med):

Dyker endast upp med förfrågningar om Farmville och annat tjafs vilket bör döljas direkt (tack FB för döljfunktionen!). Dessa individer har allt som oftast ett mellannamn som kan vara "sötast" "bajs" "nöjd" eller "bästaste"

Smygaren:

Dyker endast upp när en ny vän har addats, men har full kontroll på alla andra. Inleder, när man träffas IRL, med "Jag såg på Facebook att du..."

Evenemangsnissen:

Dyker endast upp när han/hon ska på eller medverka i något supercoolt häftigt evenemang.

Omvärldsroaren:

Lägger ut roliga länkar med allt från Youtubefärskingar till avsnitt ur Macken.

Intressefreaket:

Skriver ENBART om sitt specialintresse som kan vara allt från golf, hundar, jobbet (vilket inte kan vara sunt), bebisen till mode.

Partypinglan:

hon raggar After Work-kompisar på FB, tackar för senast på FB, längtar till nästa fest på FB och skålar med hela världen på FB. Alla foton är partybilder med glas i hand.

Gruppmedlemmen:

Går med i precis vilka grupper som helst, hela tiden. Allt från "vi som hatar när vi får popcorn mellan pattarna" till "vi som vill ha Maria Montazami som julvärd i SVT". Suck. Gillar även en hel massa nonsens och självklarheter. Vissa av dessa personer skriver aldrig en egen status.

Skriver att någonting är bajs, att någon är dum eller att nå't är superkul. Får inom 2 minuter 27 kommentarer som består av diverse tecken eller ord som "öööhhhhhh", "noooooot", "naaaawww" eller liknande. Ibland är 13 av kommentarerna från en och samma person och de andra 14 består av den som skrev statusen vilket gör att man undrar om de nånsin hört talas om chat?

Känner du igen dig? Har du fler typer? Har du en uppfattning om vad jag är för typ? Skulle vara kul om du kommenterade!

Hälsningar från en annan del av Jönköping!

Jag tänkte berätta om hur livet är för en tillfälligt enarmad bandit som jag. Jag har aldrig i mitt liv tidigare blivit sjukskriven för en skada, så det är en helt ny situation för mig. Har aldrig hoppat på kryckor eller varit gipsad. Det enda jag gjort som heter fraktur är att jag bröt nyckelbenet när jag var 4.

Livet är splittrat kan jag berätta. Å ena sidan är jag sjukskriven, och har fått order från läkare om vad jag absolut inte får göra på 6 veckor (=sträcka ut min vänsterarm i ytterläge uppåt, framåt, bakåt eller åt sidan). Jag har för katten en fraktur i ledkulan, så visst katten är jag sjuk! Å andra sidan är jag frisk som en nötkärna för övrigt, jag smittar inte, är inte sängliggande och har full möjlighet att åka iväg på äventyr - dock med armen i sele. Problemet är ju att jag inte kan göra nåt med vänsterarmen. Som exempelvis att bära barn, klä på/av barn eller byta blöjor. Det sistnämnda gör ju - eftersom jag har ett blöjbarn hemma - att jag helt enkelt inte klarar vardagslivet som föräldraledig och att min man måste vara hemma. Jag har även svårt att diska, bära tunga eller stora saker, hänga tvätt och annat som jag faktiskt inte saknar. Däremot saknar jag att inte kunna varken fixa till eller sätta upp mitt hår som nu ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Visst kan min man hjälpligt sätta upp en tofs på mig, men vem fan vill gå med tofs jämt? Jag saknar att inte kunna krama min familj med båda armarna, att inte kunna sova i vilken ställning jag vill och framförallt att inte kunna röra mig fritt. Plötsligt upptäcker man ju hur mycket det är i det vardagliga livet som kräver två armar (se tidigare inlägg)!

Angående golf. Förra året ammade jag, så då var jag som det så fint heter Sällangolfare på golfklubben. Jag spelade totalt 20 hål och tränade inte heller särskilt mycket. Det skulle jag ju ta igen i år! I år skulle jag ju jobba mig tillbaka till formen jag hade före sista barnet, och satsa lite! Kunna skaffa barnvakt och spela med min man som jag ju älskar att göra, och dessutom spela med ett antal andra personer vilket jag sett fram emot! Nu kommer ju det på skam, jag kommer inte att kunna lyfta en golfklubba förrän TIDIGAST i början av juli, och vi vet ju alla hur kort säsongen är i Sverige...ska man hinna med att göra framsteg måste man spela och träna hela säsongen. TRIST! Men men, jag målar inte fan på väggen utan hoppas kunna komma igång i sommar i alla fall. Tycker även  synd om min golftokige man som inte ens kan åka iväg och spela 9 hål på kvällen ifall minstingen skulle göra i blöjan...

Det är också lite svårt att hemma vara den som måste be om hjälp med saker som jag normalt sett klarar själv. Som att ta ner skötbordet från badkaret så att jag kan duscha. Och att sen sätta upp det igen så att jag kommer in i skåpen i badrummet. Jag menar inte att det är svårt för mig att be min man, men det känns lite tjatigt ibland att börja varje mening 5 gånger i rad med "Snälla kan du..." "Älskling skulle du kunna..." "Jag behöver lite hjälp med..." Å andra sidan är man rätt bra på att efter några dagar uppfinna sätt att göra saker utan en vänsterarm! Att lyfta upp Frida i knät med bara en arm eller med hjälp av benet, att mumma sig själv i höger armhåla (det går faktiskt) och andra saker som man alltid annars gjort med två armar. Idag var jag med om en helt ny erfarenhet: min man fick raka mig under armarna! En helt omöjlig uppgift för mig på egen hand (och hur ofräsch känner man sig inte efter ett tag med lurviga armhålor?) Han gjorde det med bravur kan jag säga, men konstigt kändes det!

Well - on the upside: vi får en ofrivillig "semester" tillsammans hela familjen! Dock med viss förlorad inkomst men ändå! Vi har tvingat oss själva att inse att vi faktiskt - utan dåligt samvete (vilket är lite svårt) - kan njuta av att vi kan göra saker alla fyra plötsligt, i den underbara månaden maj, och att vi faktiskt inte måste sitta hemma och deppa utan kan röra oss utanför hemmets fyra väggar som vi normalt inte kan göra på vardagar! Det är underbart! Synd bara att det ska till en olycka för att det ska hända...

Så tyck inte allt för synd om mig (men gärna lite...)! Här kommer trots allt rätt så glada hälsningar från en annan del av Jönköping! Njut av att (om) ni är hela och friska, och av nära och kära!

Mumma höger armhåla

Hyvla ost

Byta blöja (i sig ingen direkt nackdel hi hi)

Skära kött

Bära barn och andra tunga eller stora saker

Bre en macka

Klä barnen

Sätta Frida i bilbarnstolen

Skjuta en kundvagn (det går visserligen, men är inte lätt då de ofta tenderar att ha en egen vilja)

Skala potatis och liknande

Bädda (vilket nu inte blivit gjort alls på 4 dagar. Man får ju välja sina strider.)

Knyta morgonrocken, skärp, scarf

Ta på örhängen

Föna håret. Ja jag kan ju blåsa det, men har ingen möjlighet att hålla i en borste samtidigt så särskilt bra blir det ej.

Sova en hel natt utan smärta...buhu...

Så, en liten inblick i min vardag just nu i en annan del av Jönköping.

Nåväl, H flyttade på barnen och instämde i mina farhågor att axeln var ur led. Han hjälpte mig upp på vår fotpall och på något vis kände jag hur jag skulle göra och vips - så hoppade den rätt igen. Obeskrivlig lycka och lättnad!

Jag ska inte trötta er med detaljer om kvällen och natten, utan den här krönikan ska ju handla om min dag i vården. Först vill jag dock påpeka att jag inte kritiserar vårdpersonalen - som säkerligen gör så gott de kan med begränsade resurser - utan själva vårdapparaten.

På onsdag morgon ringde jag vårdcentralen för att höra om jag borde åka in och kolla upp axeln. Det tyckte hon så jag fick en tid kl. 11.00. Strax före 11 var jag på plats och tog en kölapp. Väntade. Betalade 150 pix och blev hänvisad till ett annat väntrum där jag fick sitta och vänta. Bläddrade i en inredningstidning från 2003. Fick träffa världens mest tafatte läkare som knappt vågade ta i mig eller se mig i ögonen. Efter att jag berättat precis vad som hänt och han undersökt mig skrev han en remiss till röntgenavdelningen på Ryhov.

Jag ringde hem och rapporterade för att sen bege mig till det stora sjukhuset. Hittade rätt, tog en kölapp och satte mig ner för att vänta. Kl. 11.55 var det min tur, varpå jag ombads att sitta ner och vänta. Bläddrade i en inredningstidning från 2004. Lyssnade på en gammal dam som med entonig stämma gick igenom tjocka släktens förehavanden med sin son.

Blev uppropad och visad till en hytt där jag skulle ta av mig allt på överkroppen och ta på mig den snygga ljusblå landstingskoftan, vilket inte var det lättaste. Speciellt inte att ta av sig behån med en hand, men det gick. Visades in i röntgenrummet där det togs bilder ur alla möjliga vinklar, med mig först sittande och sen liggande. Läkaren hade problem med att föra över bilderna i sin dator, så jag fick gå ut och vänta. Klockan var nu halv ett, och eftersom Linus skulle hämtas kvart över ett frågade jag om det skulle ta lång tid? Det trodde inte läkaren men i så fall skulle han komma ut och säga det. Jag satte mig och bläddrade i en inredningstidning från 2006 (det tog sig!).

Efter en stund kom en sköterska och sa att jag skulle till akuten. Dom ville att ytterligare en läkare skulle titta på mig. Nu till det konstiga: jag var tvungen att gå till akuten den vanliga vägen tillsammans med alla andra sökande patienter, trots att jag vid det här laget ju var inne i systemet! "för att annars finns det risk för att du glöms bort" förklarade sköterskan. Vad är det för jäkla skitsystem undrar jag! Varför ska jag behöva börja "från början" igen??? Nåväl, jag letade mig ut till akuten och tog en kölapp IGEN och gick sen ut och ringde hem. Svärmor var på besök så hämtningen ordnade sig ändå. Skönt. Hon hade med sig kålpudding och jag började längta hem...tur att jag inte visste vad som väntade.

Efter ytterligare en bra stund var det min tur i kassan. Jag fick lämna min remiss och patientbricka och ombads att sitta ner och vänta. Jag började kunna det nu. På jordens mest obekväma plaststol satt jag och ömsom läste Femina från 2002 och tittade på Familjen annorlunda och Trav (gäsp) på tv. Jag inventerade plånboken och köpte en nyttig "bar". Nyttig men äcklig visade det sig. Suck. Väntade och väntade. Och väntade. Säkert i en och en halv timme. Hann ge mig på en risifrutti för mina sista slantar.

Så ÄNTLIGEN fick jag komma in och blev mottagen av en sköterskeelev. Jag fick återigen berätta vad som hänt och blev återigen undersökt. Ombads att vänta på läkaren. Bläddrade i en inredningstidning från 2002. Så kom läkaren Robert. Ung, korrekt och totalt humorlös. Och gissa vad - jo jag fick berätta vad som hänt och så undersökte han mig. Man undrar ju var det jag redan berättat 4 gånger hamnar, eftersom jag måste säga det igen? OK, Robert sa att jag skulle få en sele av systern och att jag måste göra en skiktröntgen och att han skulle kolla om det fanns tid idag. Alltså en CT som dom säger i alla amerikanska sjukhusserier hela tiden. Jag skulle vänta. Vilket jag förstås gjorde.

Efter en stund kom en NY sköterska och sa till mig att jag kunde vänta i väntrummet istället. Jag påpekade att jag skulle få en sele vilket hon inte hade hört, men gick och hämtade.

I väntrummet fanns en Jakt och fiske samt en JulAmelia. Kändes som att det kvittade.

Efter en stund kom sköterskan tillbaka och förklarade hur jag skulle gå för att hitta till Lab 12 där jag skulle skiktröntgas. Vid det här laget (ca kl. fyra) var jag rejält hungrig och hoppades att inte magens kurrande skulle slå ut röntgenapparaten... Jag hittade Lab 12 och blev hänvisad till ett - ja ni gissar rätt - ETT VÄNTRUM! Bläddrade i en inredningstidning från 1999. Höstspecial. Fåtöljen var dock den skönaste under hela dagen så jag blev nästan (men bara nästan) besviken när jag blev hämtad. Här fick jag lägga mig på en brits som åkte in i ett rör. Tur att man inte har anlag för klaustrofobi. Undersökningen gick ganska fort och sköterskan skickade tillbaka mig till akuten. Jag frågade om jag hann gå och äta någonting i caféet och hon sa att jag hann men att jag var tvungen att gå via akuten och meddela dem. Sagt och gjort - jag gick tillbaka och hittade "min" sköterska - en lite barsk, äldre sak. Jag sa att jag hade fått löfte om att kunna gå och äta och tillade med gråten i halsen att jag inte hade ätit på hela dagen. Kände mig som en mellanstadieelev hos skolsyster. Vid fem skulle röntgensvaren komma så jag hade en dryg halvtimme på mig.

Gick till fiket och köpte en trist fralla, en Loka och en Snickers. Gick ut och ringde hem. Var tillbaka på akuten strax före fem.

Nu började den jobbigaste väntan på hela dagen. Jag fick nämligen inget svar på drygt en timme... Bland högen med sagoböcker rotade jag fram en Allt i hemmet som hade ett korsord som jag löste, men det var färdigt alldeles för fort. Även Snickersen tog slut och till slut satt jag och vaggade som ett rumänskt barnhemsbarn med en stirrande, hålögd blick...Den enda ljusglimten var en ung snygg läkare som gick förbi typ 22 gånger. Det läskigaste en gammal man med protesben och platådojjor som gick förbi så sakta och med ett stönande vid varje steg att jag trodde att han skulle falla ihop död framför mina fötter.

Kl. sex blev jag till slut inkallad i ett nytt undersökningsrum av en ny läkare som var onkolog (heter det va?). Hon började med att säga "ja du har ju träffat min kollega Robert, men tyvärr glömde han att diktera innan han gick hem så jag måste be dig att berätta igen vad som hände". Nu skrek jag rätt ut ARE YOU FUCKING SERIOUS?? YOU MUST BE FUCKING JOKING WITH ME???!!! Nä det gjorde jag inte men jag skrek det inombords kan jag säga. Istället försökte jag hålla mig för skratt medan jag berättade för sjuttioelfte gången idag vad som hänt.

Slutligen fick jag åka hem, med en tvåveckors sjukskrivning. På mig fick jag en ordentligt stödsele för armen. Det var tydligen ingen fraktur tack och lov, men skador på skålen som ledkulan ligger i vilket gör att det finns risk att den hoppar ur led igen. 5-7 dagars stillhet för armen, och därefter sjukgymnastik. Väl hemma åt jag kålpudding och kramade min familj, länge. Jag kan bara konstatera att för att klara att vara sjuk i Sverige måste man vara frisk och pigg.

Är själv ganska imponerad av att jag orkade skriva hela den här krönikan med en hand! Sjukskrivna hälsningar från en annan del av Jönköping!

Nåväl, tillbaka till shoppingen då. Jag hade sett en jättefin klänning från HM, buren av Hannah Graaf i hennes blogg (vilket i och för sig borde fått varningsklockor att ringa - är hon snygg i den behöver det inte alls betyda att jag är det). Djupt blå med vita prickar. Den borde ju inte vara så svår att hitta tänkte jag. Så kommer jag in på HM. Går förbi barn, underkläder, BiB (tack och lov), och bort till hörnan där de snygga kläderna brukar hänga. Jag irrar runt runt men utan att se någon blå klänning med vita prickar. Förutom de vanliga sektionerna med kläder står där sådana där som snurrar mitt emellan, med reakläder. Det är fruktansvärt rörigt, och kläderna hänger tätt tätt. Jag får väl fråga då, tänker jag. Här finns två tjejer ur personalen. Det är bara det att de är TOTALT OINTRESSERADE av sina kunder!! En tredje kvinna kommer, och de står bokstavligen med mig emellan sig och talar högt om var de ska hänga vad, och vad som ska packas upp. INGET intresse för mig. Absolut inget. Jag undrar i mitt stilla sinne, om det står i deras arbetsbeskrivning att de enbart ska packa upp, prismärka och hänga upp kläder och totalt undvika all kontakt med sina kunder om de inte står i kassan där de på sin höjd får säga hej, 199 kronor och tack.

Nåväl, det hela får mig på så dåligt humör att jag går där ifrån utan att fråga, och utan att handla någonting. HA! Det kan dom ha! Där fick dom allt så att dom teg! Oj oj oj om dom bara hade vetat vilken förmögenhet jag hade lagt i den där affären om dom bara hade sett min irrande, frågande blick och tjocka plånbok (not, men det lät bra).

Jag går vidare till Flash istället. En liten butik där jag nästan alltid går ut med en kasse. Varför tro? Jo de har naturligtvis kläder som jag tycker om, men framförallt har de personal som hälsar och visar intresse! Jag hann bara kliva in i affären så möttes jag av ett leende och ett hej. Strosade runt och fick syn på en fin grön klänning. Var dock lite tveksam, men tänkte att jag kunde väl prova den i alla fall. Jag höll upp den framför mig och frågade tjejen om jag fick prova den och hon svarar direkt "Javisst. OJ det där var väl precis din färg!" Ja tänk, jag föll som en fura. Kanske säger hon så till alla, men mig lurade hon i alla fall. Nu hör det till saken att det är en grön färg som jag brukar passa i, så jag tror faktiskt att hon menade det. Klänningen hänger nu i min garderob i väntan på släktträffen, och HM, ja jag älskar deras kläder men kommer nog att dra mig för att gå in där igen. Det kunde förresten varit KappAhl också, hade samma upplevelse nere på stan för några år sedan så det har nog ofta med storleken på klädkedjan att göra. De behöver inte vara trevliga - folk köper ändå. Jag är dock säker på, att personerna i sin anställningsintervju sagt att de "älskar att jobba med människor..."

En annan sak som förvånar mig är när jag ringer till exempelvis en vårdcentral. Jag börjar med att säga "Hej, jag heter Camilla Ljungkvist" (för det är ju det jag heter, det vore dumt att säga nå't annat) och så väntar jag på att den andra personen ska säga "Hej". Men jag får nästan alltid vänta nå'n sekund för länge på det där hejet. Ungefär som om personen tänker, jaså ska jag säga hej också - jag vill bara veta vad du vil!

Nu fick jag plötsligt dåligt samvete för att Linus sitter i pyjamas med oborstade tänder och ser på barnprogram fortfarande fast det är förmiddag, så nu måste han aktiveras!

Fridens liljor från en annan del av Jönköping!

PS! Ser du S, jag fixade Nytt stycke!

I fredags var det ju Valborgsmässoafton och jag var hemma och packade medan Linus var hos dagmamman och H på jobbet. Vi skulle ut till stugan och sova första natten, och även om det bara var en natt blir det ett jäkla packande kan jag säga! Eftersom stugan har stått obebodd sen typ september väntade också en hel del städning, så mitt humör var väl inte på topp än så länge. Dock visste jag ju att det skulle bli mysigt när vi väl var på plats, men alla förberedelser kan ju nästan ta knäcken på en...

Vi packade bilen full av mat, vatten (finns ej i stugan), extrakläder, resesäng (Frida), sängkläder inklusive täcken och kuddar, barnvagn m.m. På vägen ut stannade vi i Huskvarna och köpte öl och Jägermeister vilket kändes helrätt en dag som denna. Sen väntade Älgapasset. Ja det får förbli en hemlighet vad det innebär, men jag kan avslöja att passet ligger ett par hundra meter från stugan och innehöll visst inmundigande av nyss nämnda inköp... Där slöt svåger och barnens kusiner upp på sina cyklar, ganska blöta men vid gott mod! Svägerskan anslöt efter en stund och det städades och fejades i stugorna. Värmefläkt, element och värmeljus stod för uppvärmningen och snart var alla råttbajsar uppdammsugade och det mesta avtorkat och inburet. Vi vårinvigde utemöblerna med ost, salami, jordnötter, öl och jäger vilket var supermysigt. Det kom några regnstänk men var inte alls kallt!

Nu var det dags att tända brasan, och det blev en härlig eld! Vi behövde inte heller vara oroliga för att den skulle sprida sig då det var fuktigt i marken och ingen vind. Såååå mysigt. Alla lallade omkring och mös på olika sätt. Barnen hämtade grannarnas hund Jessie så dom var lyckliga på en filt tillsammans alla fyra (fem) med godis och ostbollar. Kvällens middag bestod av grillat kött, korv och haloumi, gratäng, sallader och rött vin. Hur gott som helst. Sen lade vi de minsta och flyttade över till vår veranda (som är inomhus till skillnad mot den vi satt och åt på som värms av infravärme) för kaffe och chokladtryffel. Satt och språkade och sprakade ett tag tills det blev natti natti i stugvärmen. H och L såg till att elden var släckt så dom var nog uppe en timme till. På lördagen var vi alla ganska trötta och det var mycket kallare och blåsigare, så vi tinade inte upp förrän framåt kvällen hemma i tv-soffan. Borta bra men hemma bäst - tänk att det kommer VARMVATTEN när man vrider på kranen!!!

Det var en liten Valborgsrapport från en annan del av Jönköping som ju var i en annan del av Måsvik den här gången.

Svejs alla läsare!