En dag i vårdens omsorg
Tisdagen den 11 maj vid femtiden reste jag mig ur soffan för att gå ut ur vardagsrummet. Har man småbarn är man van vid att se var man sätter fötterna. Där kan nämligen ligga inte bara allehanda leksaker utan även i princip vad som helst som exempelvis ett durkslag, en gummistövel, kuddar, kläder och tidningar. Den här gången valde jag av nå'n anledning att istället titta ut genom fönstret. Därför såg jag inte den låda som en elak liten dvärg på nära 16 månader ställt i dörröppningen. Eftersom lådan stod mot tröskeln flyttade den inte alls på sig när jag sparkade till den mitt i klivet utan det blev tvärstopp och jag föll som en fura. Instinktivt tog jag emot mig med vänster arm och sen minns jag att jag skrek ett djuriskt aaaaaaajjjjjj för det kändes med en gång att det tog illa. Jag kom upp i sittande och min man och barnen kom rusande. Världens gulligaste barn ville ju trösta och undrade oroligt hur det gick men ingen fick röra mig. Jag koncentrerade mig på att andas för att inte svimma. Intrycket var inte så mycket smärta men den otäcka känslan av att något var fel och rädslan för att det skulle komma att göra fruktansvärt ont snart. Jag hade ju hört många historier om axlar ur led där just smärtan varit enorm.
Nåväl, H flyttade på barnen och instämde i mina farhågor att axeln var ur led. Han hjälpte mig upp på vår fotpall och på något vis kände jag hur jag skulle göra och vips - så hoppade den rätt igen. Obeskrivlig lycka och lättnad!
Jag ska inte trötta er med detaljer om kvällen och natten, utan den här krönikan ska ju handla om min dag i vården. Först vill jag dock påpeka att jag inte kritiserar vårdpersonalen - som säkerligen gör så gott de kan med begränsade resurser - utan själva vårdapparaten.
På onsdag morgon ringde jag vårdcentralen för att höra om jag borde åka in och kolla upp axeln. Det tyckte hon så jag fick en tid kl. 11.00. Strax före 11 var jag på plats och tog en kölapp. Väntade. Betalade 150 pix och blev hänvisad till ett annat väntrum där jag fick sitta och vänta. Bläddrade i en inredningstidning från 2003. Fick träffa världens mest tafatte läkare som knappt vågade ta i mig eller se mig i ögonen. Efter att jag berättat precis vad som hänt och han undersökt mig skrev han en remiss till röntgenavdelningen på Ryhov.
Jag ringde hem och rapporterade för att sen bege mig till det stora sjukhuset. Hittade rätt, tog en kölapp och satte mig ner för att vänta. Kl. 11.55 var det min tur, varpå jag ombads att sitta ner och vänta. Bläddrade i en inredningstidning från 2004. Lyssnade på en gammal dam som med entonig stämma gick igenom tjocka släktens förehavanden med sin son.
Blev uppropad och visad till en hytt där jag skulle ta av mig allt på överkroppen och ta på mig den snygga ljusblå landstingskoftan, vilket inte var det lättaste. Speciellt inte att ta av sig behån med en hand, men det gick. Visades in i röntgenrummet där det togs bilder ur alla möjliga vinklar, med mig först sittande och sen liggande. Läkaren hade problem med att föra över bilderna i sin dator, så jag fick gå ut och vänta. Klockan var nu halv ett, och eftersom Linus skulle hämtas kvart över ett frågade jag om det skulle ta lång tid? Det trodde inte läkaren men i så fall skulle han komma ut och säga det. Jag satte mig och bläddrade i en inredningstidning från 2006 (det tog sig!).
Efter en stund kom en sköterska och sa att jag skulle till akuten. Dom ville att ytterligare en läkare skulle titta på mig. Nu till det konstiga: jag var tvungen att gå till akuten den vanliga vägen tillsammans med alla andra sökande patienter, trots att jag vid det här laget ju var inne i systemet! "för att annars finns det risk för att du glöms bort" förklarade sköterskan. Vad är det för jäkla skitsystem undrar jag! Varför ska jag behöva börja "från början" igen??? Nåväl, jag letade mig ut till akuten och tog en kölapp IGEN och gick sen ut och ringde hem. Svärmor var på besök så hämtningen ordnade sig ändå. Skönt. Hon hade med sig kålpudding och jag började längta hem...tur att jag inte visste vad som väntade.
Efter ytterligare en bra stund var det min tur i kassan. Jag fick lämna min remiss och patientbricka och ombads att sitta ner och vänta. Jag började kunna det nu. På jordens mest obekväma plaststol satt jag och ömsom läste Femina från 2002 och tittade på Familjen annorlunda och Trav (gäsp) på tv. Jag inventerade plånboken och köpte en nyttig "bar". Nyttig men äcklig visade det sig. Suck. Väntade och väntade. Och väntade. Säkert i en och en halv timme. Hann ge mig på en risifrutti för mina sista slantar.
Så ÄNTLIGEN fick jag komma in och blev mottagen av en sköterskeelev. Jag fick återigen berätta vad som hänt och blev återigen undersökt. Ombads att vänta på läkaren. Bläddrade i en inredningstidning från 2002. Så kom läkaren Robert. Ung, korrekt och totalt humorlös. Och gissa vad - jo jag fick berätta vad som hänt och så undersökte han mig. Man undrar ju var det jag redan berättat 4 gånger hamnar, eftersom jag måste säga det igen? OK, Robert sa att jag skulle få en sele av systern och att jag måste göra en skiktröntgen och att han skulle kolla om det fanns tid idag. Alltså en CT som dom säger i alla amerikanska sjukhusserier hela tiden. Jag skulle vänta. Vilket jag förstås gjorde.
Efter en stund kom en NY sköterska och sa till mig att jag kunde vänta i väntrummet istället. Jag påpekade att jag skulle få en sele vilket hon inte hade hört, men gick och hämtade.
I väntrummet fanns en Jakt och fiske samt en JulAmelia. Kändes som att det kvittade.
Efter en stund kom sköterskan tillbaka och förklarade hur jag skulle gå för att hitta till Lab 12 där jag skulle skiktröntgas. Vid det här laget (ca kl. fyra) var jag rejält hungrig och hoppades att inte magens kurrande skulle slå ut röntgenapparaten... Jag hittade Lab 12 och blev hänvisad till ett - ja ni gissar rätt - ETT VÄNTRUM! Bläddrade i en inredningstidning från 1999. Höstspecial. Fåtöljen var dock den skönaste under hela dagen så jag blev nästan (men bara nästan) besviken när jag blev hämtad. Här fick jag lägga mig på en brits som åkte in i ett rör. Tur att man inte har anlag för klaustrofobi. Undersökningen gick ganska fort och sköterskan skickade tillbaka mig till akuten. Jag frågade om jag hann gå och äta någonting i caféet och hon sa att jag hann men att jag var tvungen att gå via akuten och meddela dem. Sagt och gjort - jag gick tillbaka och hittade "min" sköterska - en lite barsk, äldre sak. Jag sa att jag hade fått löfte om att kunna gå och äta och tillade med gråten i halsen att jag inte hade ätit på hela dagen. Kände mig som en mellanstadieelev hos skolsyster. Vid fem skulle röntgensvaren komma så jag hade en dryg halvtimme på mig.
Gick till fiket och köpte en trist fralla, en Loka och en Snickers. Gick ut och ringde hem. Var tillbaka på akuten strax före fem.
Nu började den jobbigaste väntan på hela dagen. Jag fick nämligen inget svar på drygt en timme... Bland högen med sagoböcker rotade jag fram en Allt i hemmet som hade ett korsord som jag löste, men det var färdigt alldeles för fort. Även Snickersen tog slut och till slut satt jag och vaggade som ett rumänskt barnhemsbarn med en stirrande, hålögd blick...Den enda ljusglimten var en ung snygg läkare som gick förbi typ 22 gånger. Det läskigaste en gammal man med protesben och platådojjor som gick förbi så sakta och med ett stönande vid varje steg att jag trodde att han skulle falla ihop död framför mina fötter.
Kl. sex blev jag till slut inkallad i ett nytt undersökningsrum av en ny läkare som var onkolog (heter det va?). Hon började med att säga "ja du har ju träffat min kollega Robert, men tyvärr glömde han att diktera innan han gick hem så jag måste be dig att berätta igen vad som hände". Nu skrek jag rätt ut ARE YOU FUCKING SERIOUS?? YOU MUST BE FUCKING JOKING WITH ME???!!! Nä det gjorde jag inte men jag skrek det inombords kan jag säga. Istället försökte jag hålla mig för skratt medan jag berättade för sjuttioelfte gången idag vad som hänt.
Slutligen fick jag åka hem, med en tvåveckors sjukskrivning. På mig fick jag en ordentligt stödsele för armen. Det var tydligen ingen fraktur tack och lov, men skador på skålen som ledkulan ligger i vilket gör att det finns risk att den hoppar ur led igen. 5-7 dagars stillhet för armen, och därefter sjukgymnastik. Väl hemma åt jag kålpudding och kramade min familj, länge. Jag kan bara konstatera att för att klara att vara sjuk i Sverige måste man vara frisk och pigg.
Är själv ganska imponerad av att jag orkade skriva hela den här krönikan med en hand! Sjukskrivna hälsningar från en annan del av Jönköping!
Kommentarer
Trackback
