en annan del av Jönköping

Jag tänkte berätta om hur livet är för en tillfälligt enarmad bandit som jag. Jag har aldrig i mitt liv tidigare blivit sjukskriven för en skada, så det är en helt ny situation för mig. Har aldrig hoppat på kryckor eller varit gipsad. Det enda jag gjort som heter fraktur är att jag bröt nyckelbenet när jag var 4.

Livet är splittrat kan jag berätta. Å ena sidan är jag sjukskriven, och har fått order från läkare om vad jag absolut inte får göra på 6 veckor (=sträcka ut min vänsterarm i ytterläge uppåt, framåt, bakåt eller åt sidan). Jag har för katten en fraktur i ledkulan, så visst katten är jag sjuk! Å andra sidan är jag frisk som en nötkärna för övrigt, jag smittar inte, är inte sängliggande och har full möjlighet att åka iväg på äventyr - dock med armen i sele. Problemet är ju att jag inte kan göra nåt med vänsterarmen. Som exempelvis att bära barn, klä på/av barn eller byta blöjor. Det sistnämnda gör ju - eftersom jag har ett blöjbarn hemma - att jag helt enkelt inte klarar vardagslivet som föräldraledig och att min man måste vara hemma. Jag har även svårt att diska, bära tunga eller stora saker, hänga tvätt och annat som jag faktiskt inte saknar. Däremot saknar jag att inte kunna varken fixa till eller sätta upp mitt hår som nu ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Visst kan min man hjälpligt sätta upp en tofs på mig, men vem fan vill gå med tofs jämt? Jag saknar att inte kunna krama min familj med båda armarna, att inte kunna sova i vilken ställning jag vill och framförallt att inte kunna röra mig fritt. Plötsligt upptäcker man ju hur mycket det är i det vardagliga livet som kräver två armar (se tidigare inlägg)!

Angående golf. Förra året ammade jag, så då var jag som det så fint heter Sällangolfare på golfklubben. Jag spelade totalt 20 hål och tränade inte heller särskilt mycket. Det skulle jag ju ta igen i år! I år skulle jag ju jobba mig tillbaka till formen jag hade före sista barnet, och satsa lite! Kunna skaffa barnvakt och spela med min man som jag ju älskar att göra, och dessutom spela med ett antal andra personer vilket jag sett fram emot! Nu kommer ju det på skam, jag kommer inte att kunna lyfta en golfklubba förrän TIDIGAST i början av juli, och vi vet ju alla hur kort säsongen är i Sverige...ska man hinna med att göra framsteg måste man spela och träna hela säsongen. TRIST! Men men, jag målar inte fan på väggen utan hoppas kunna komma igång i sommar i alla fall. Tycker även  synd om min golftokige man som inte ens kan åka iväg och spela 9 hål på kvällen ifall minstingen skulle göra i blöjan...

Det är också lite svårt att hemma vara den som måste be om hjälp med saker som jag normalt sett klarar själv. Som att ta ner skötbordet från badkaret så att jag kan duscha. Och att sen sätta upp det igen så att jag kommer in i skåpen i badrummet. Jag menar inte att det är svårt för mig att be min man, men det känns lite tjatigt ibland att börja varje mening 5 gånger i rad med "Snälla kan du..." "Älskling skulle du kunna..." "Jag behöver lite hjälp med..." Å andra sidan är man rätt bra på att efter några dagar uppfinna sätt att göra saker utan en vänsterarm! Att lyfta upp Frida i knät med bara en arm eller med hjälp av benet, att mumma sig själv i höger armhåla (det går faktiskt) och andra saker som man alltid annars gjort med två armar. Idag var jag med om en helt ny erfarenhet: min man fick raka mig under armarna! En helt omöjlig uppgift för mig på egen hand (och hur ofräsch känner man sig inte efter ett tag med lurviga armhålor?) Han gjorde det med bravur kan jag säga, men konstigt kändes det!

Well - on the upside: vi får en ofrivillig "semester" tillsammans hela familjen! Dock med viss förlorad inkomst men ändå! Vi har tvingat oss själva att inse att vi faktiskt - utan dåligt samvete (vilket är lite svårt) - kan njuta av att vi kan göra saker alla fyra plötsligt, i den underbara månaden maj, och att vi faktiskt inte måste sitta hemma och deppa utan kan röra oss utanför hemmets fyra väggar som vi normalt inte kan göra på vardagar! Det är underbart! Synd bara att det ska till en olycka för att det ska hända...

Så tyck inte allt för synd om mig (men gärna lite...)! Här kommer trots allt rätt så glada hälsningar från en annan del av Jönköping! Njut av att (om) ni är hela och friska, och av nära och kära!