en annan del av Jönköping

Det här med kändisbloggar har fått mig att ändra uppfattning om många. Jag har även lärt mig att folk faktiskt kan ändra sig med åren. Inse att det dom försökte vara som "ny kändis" kanske inte var deras riktiga jag. Något dom inte står för nu. Jag ska, som vanligt, ge er några exempel.

Vi kan börja med nämnda Pernilla Wahlgren. En person som jag inte hade någon direkt åsikt om, men tyckte var lite jobbig med sitt fnitter som lät lite hurtig, och som man förstås tyckte hade fötts med silversked i munnen och för vilken ALLT lyckades. Hela tiden. Man var NÄSTAN - men bara nästan förstås - lite skadeglad när det visade sig att den underbare italienare hon gift sig med visade sig vara en hustrumisshandlare...Nu fick hon minsann se livet från den hårda sidan, och inte bara flyta med på sitt efternamn, utseende och sångröst. Men sen började jag av en slump (som det oftast är) följa hennes blogg. 

http://pernillawahlgren.se/bloggar/pernillas-blogg

Visst är Pernillas liv helt annorlunda än våra vanliga Svenssonliv. Hon är en stor folkkär kändis, som säkert aldrig behöver bekymra sig om att lönen ska räcka månaden ut. Hon går på kändisfester, alltid i nya dyra klänningar, alla ser upp till henne (ja inte bokstavligt förstås för hon är jävligt kort, t.o.m. kortare än MIG) och hon kan livnära sig på sin sångröst. Men läser man hennes blogg kommer man ändå henne in på livet på ett annat sätt. Hon undviker skickligt att skriva om sitt kärleksliv och andra intima detaljer, men man får ändå lära känna hennes personlighet på ett sätt som är roligt. Hon är en ganska rolig person faktiskt, med en stor självironi, som gärna berättar om sina misstag och dåliga dagar, där man plötslig upptäcker att fan - hon är ju bara människa hon också! Kanske skulle jag få ett tredje intryck om jag träffade henne och lärde känna henne på riktigt, men det är ändå inte så att jag kan ogilla henne när jag ser henne på tv, som jag kanske lite gjorde förr!

Systrarna Graaf är ett annat exempel. Blonda bimbos förstås. Vem har inte tänkt så? Så lika att man inte kan skilja dem åt. Ljust långt hår och stora boobisar. Det vet man ju vad dom går för, eller hur? Men nu följer jag båda deras bloggar och därmed även deras vardagar. Magdalena, ni vet hon som var gift med Magnus Hedman, har ju inte haft det så lätt. Men hon är en jäkligt skön tjej med en crazy humor som ibland delar lite för mycket av sitt liv med sina bloggläsare. Hannah är ju den "vackra sköna" av dem två, och att läsa om hennes förortsliv men de härliga ungarna hon har är underbart. När hon var med i Let's Dance hejade jag förstås på henne för jag visste vad hon gick igenom. Hur hon våndades för att åka ut först för då hade hennes barn blivit så ledsna. Det är sådant man inte tänker på när man ser dem på tv, eller hur? Dessutom skriver hennes man väldigt roligt. Kan rekommendera bloggfamiljen.se Hans blogg är En pappas dagbok och man småler ALLTID en eller flera gånger efter hans ofta helt sjuka inlägg.

Sen har vi klanen Schulman. Oj vad jag avskydde de där vedervärdiga bröderna som dök upp i nå't program för några år sedan. Var hade man hittat dem? Vad kunde de egentligen? Alex blogg var ju bara ELAK och PROVOCERANDE. Vem trodde han att han var egentligen? Men sen läste jag hans bok, Skynda att älska, och ändrade uppfattning. Började läsa bloggen Att vara Charlie Schulmans pappa och ändrade ännu mera uppfattning. Han hade ju vuxit upp för fasen! Fattat vad det handlade om! Att bara vara elak, cynisk och ironisk kom han ju ingen vart med! Jag säger inte att jag älskar allt han gör (vill helst inte se honom, bara läsa) men hans bloggar är grymt underhållande. I och med att jag läser Alex blogg har jag även fastnat för hans frus (Amandas), brors (Calles) och svägerskas (Anithas) bloggar. Calle och Anitha gifter sig just idag, och det känns nästan som att jag känner dem. Hon är dessutom höggravid. Alltså jag känner MED dem i deras nervositet, förväntan och spänning, och jag önskar dem all lycka. ÄVEN om jag retar ihjäl mig på en del saker Calle skriver om. Jag skulle INTE vilja umgås med dem. Nej, så här på avstånd räcker gott. Men jag har lärt mig att man inte ska döma folk efter vad man ser på tv och läser i kvällstidningar och skvallerpress. Läs vad de själva skriver, så vet du dom vad tycker och tänker. Låt vara att dom utelämnar eller lägger till en del, men det är i alla fall deras egna ord.

http://blogg.aftonbladet.se/schulman

http://anithainternational.blogspot.com/

http://blogg.yourlife.nu/amanda-schulman/

http://schulmania.blogspot.com/

Nu börjar det här bli väldigt långt men jag måste även ta upp Carolina Gynning. AVSKYDDE hennes blotta uppenbarelse. Tyckte hon var en VÄRDELÖS programledare i början. Och ja, det var hon. Kan inte säga att jag älskar henne som just detta nu heller (hon är lite för gapig, och skånsk) men efter att ha följt hennes blogg tycker jag att hon är en rätt skön människa. Gillar hennes konst. Är definitivt inget våp i alla fall. Och otroligt vacker...

http://gynning.net/

Sena fredagshälsningar från en annan del av Jönköping!

Barnen skriver jag gärna om istället. Dom har nästan alltid en förmåga att roa oss här hemma, och kan pigga upp den tröttaste trista tisdagkvällen i februari. Idag är jag ledig, och jag och barnen (som kommit in till oss vid olika tillfällen under natten) låg kvar i sängen. Jag var i något sorts mellanland, inte vaken men inte helt sovande. Linus börjar räkna. Jag hör honom liksom långt långt borta trots att han ligger mindre än en meter från mig... -48, 49........50. 51, 52 53 o.s.v. När han kommer till 69 tar det plötsligt stopp. -Vad kommer efter 69 mamma? frågar han och jag säger som jag alltid gör. -Tänk efter, vad kommer efter 6? -7 svarar han, och sen kommer han på det. -70! säger han glatt och fortsätter räkna. Det går bra nu och han har nått sitt mål. Han har räknat till 100! -Mamma, jag räknade till 100 hojtar han från fotändan (han ligger alltid skavföttes med oss) och jag säger -Jättebra Linus, vad duktig du är! och tänker att vad skönt, nu blir det tyst en stund. Och det blev det. I ungefär 7,5 sekunder. Sen började det. -101, 102, 103, 104.... -OK, vem vill ha frukost? sa jag då.

Som de flesta andra längtar jag efter våren nu. Helt otroligt mycket längtar jag. Det är nog för att vintern började så tidigt, det var så himla länge sen man såg gräs och slapp frysa. Jag längtar efter att kunna gå utomhus utan att behöva se var jag sätter fötterna, att sätta på Frida något annat än en bylsig overall när vi ska ut. Jag längtar efter första kaffet ute, första ölen ute, första gången solen värmer så mycket att man tar av sig i kortärmat. Snödropparna och krokusarna i trädgården, tussilago på väg till jobbet (för 3 år sedan plockade jag tussilago där i början av februari!), en öppen golfrange, att kunna gå till postlådan i tofflor, att huden i ansiktet blir lite mindre fnasig....ja det är mycket stort och smått jag längtar till.