Resan, del 5 - lördag!
Idag skulle vi till banan, och se lite "riktigt" spel, alltså inte bara träning. Nu jäklar var det allvar. Europa hade tagit ledningen i 6 av 7 matcher på fredagen och allt kändes hur bra som helst. Vi kikade förstås lite under frukosten och begav oss sen med lokalbuss till tågstationen och vidare till shuttle bussen. Där var det dock kö, vi var många många som ville till banan idag!
"Vår" buss - en av kanske 200. Idag var det ju kameraförbud, så alla bilder är från torsdagen.
"Vår" buss - en av kanske 200. Idag var det ju kameraförbud, så alla bilder är från torsdagen.
Gårdagens europeiska dominans fortsatte till viss del, och vi upplevde en mycket spännande dag! Vi hade tyckt att det var lerigt och blött i torsdags, men det var INGENTING mot vad det var idag. Ett dygns ösregnande hade gjort allt utom tee, fairway, green och ruff till fullständig lervälling. Vi snackar lerfest à la Roskildefestivalen, typ. Idag var det ju även mer folk (50 000 istället för 20 000) så särskilt nära spelarna kom vi inte i början.
Måste bara berätta om jublen. Jag menar JUBLEN. Det går bara inte att beskriva hur det låter när det står X antal 1000 människor kring en green, knäpp tysta, och ser en långputt rulla i av en Europé. Ja alltså efter det att de varit knäpptysta. Jublet. Jag har aldrig varit på en final i fotbolls-VM på en hemmaplan, men jag skulle kunna tänka mig att det lät ungefär som när hemmanationen gjorde mål. Det är även mäktigt hur så många människor kan vara så tysta samtidigt, för att sen skrika för allt vad tygen håller.
Det sämsta med att vara på plats är ju att man inte som på TV följer the action precis där det händer, eller hänger med hela tiden på ställningen. Dock hade vi inköpt en radio som sände lokalt över banan, så när vi hörde ett jubel dröjde det inte många sekunder förrän det berättades i radion vad som hänt. Det blir en speciell, intim stämning också när de som har radio berättar för dem som inte har det vad som just hände.
OBS! Bild från torsdagen, då det var "lite" folk...
Som ni förstår är vi ganska duktigt stolta över att ha varit på Ryder Cup. Jag tror att vi hörde en handfull svenska röster på 5 dagar, och vi känner ingen som varit där mer än vi. Gör du? Kommentera gärna, det vore kul att veta någon mer som var där!
Nåja, på ett ställe (en tee) var det ganska glest med folk så där kunde vi stå riktigt nära. Att ropa på svenska till Peter Hansson och se honom reagera med ett leende och en blick kändes värdefullt eftersom det ju inte fanns så många svenska fans på plats. Vi följde spelet, tog en öl, tog en hamburgare, shoppade lite RC-prylar (kepsar, bollar, pegs) gick vidare och dagen gick. Eftersom man var tvungen att köa till precis allt (bussen, entrén, toalett, öl, mat) så la vi mycket tid på att vänta, men det var det värt. Har man inga barn med sig (och är van vid att ha det) fixar man det mesta.
På eftermiddagen, när vi blivit lite trötta i benen, satte vi oss i det stora området i sponsorbyn där det fanns storbild och bord och stolar under tak. Tyvärr blev det hamburgare med strips igen, vilket man var riktigt trött på efter det... Vi behöll de snygga muggarna och plockade åt oss några extra som souvernirer. Kul att bjuda golfkompisarna på öl ur i sommar!
Nåväl. Mycket mycket nöjda efter en spännande dag drog vi oss hemåt. Backen från banan var en riktig tuffing. "They didn't say anything about mountain climbing" hörde jag i vimlet.
Trötta och inte så jättehungriga bestämde vi oss för att skippa restaurangbesök denna afton och köpa lite smått och gott med oss hem istället. Ensamma i hotellets lilla matsal/lounge fick vi en mycket mysig stund med ostar, korvar, chips, oliver, mozzarella, soltorkade tomater och givetvis rött vin. Total kontrast mot dagen bland 50 000 andra människor...bara vi och tv:n som förstås visade.....RYDER CUP!
Snart kommer slutet på resan, sen återkommer jag med mina vardagstankar!
Hälsningar från en annan del av Jönköping!
Resan, del 4 - fredag
Idag hade vi tänkt att inte vara på banan precis hela dagen, utan åka ut på eftermiddagen till de matcher som startade då. Eftersom det hade regnat hela natten och fortfarande öste ner kändes det som ett klokt beslut. Vi åt en underbar frukost i vårt mysiga lilla hotell och såg på Sky sport som sände direkt från Ryder Cup. OJ OJ OJ vad blött det var! Vilken annan tävling som helst hade avbrutits, men när det gäller Ryder Cup försöker de in i det sista att få runt spelarna, men till slut gick det inte längre. I golf gäller, att om det har regnat så att det är en pöl (s.k. tillfälligt vatten) får man plocka upp bollen och släppa den från axelhöjd (droppa bollen) på närmaste stället där det inte kommer upp vatten kring skon när man trampar ner. När amerikanen Steve Stricker inte kunde hitta ett enda torrt ställe att droppa på förutom möjligen inne i klubbhuset var man tvungen att blåsa av.
Där satt vi, och njöt av kaffet, och insåg att det kanske inte blev någon tur till banan idag. Eftersom logistiken var så tidskrävande skulle det knappast vara värt att krångla sig ut för att hinna se lite golf innan det mörknade. Vi bestämde oss istället för att ta en dag på stan!
Tyvärr hade vi inte tagit med oss några paraplyer (ja hur dum får man vara egentligen? Åka till Wales i oktober utan paraplyer???) men tog kepsar och regnjackor och traskade iväg. Det regnade men inte så jättemycket. Halvvägs (vi hade ca en halvtimme till city) tog vi en supergod cappuccino på ett fik. Livet var inte så dumt i alla fall.
Efter lite shopping i Cardiff City (köpte bl.a. PARAPLYER!) åt vi en pastalunch med rött vin på Bella Vita. Helt OK men ingen gastronomisk upplevelse. Strosade runt lite till och såg - vad vi tror - Wales längsta ord:
Sen hamnade vi på en pub. Hamnade och hamnade, vi letade givetvis upp en sportsbar där vi hoppades att RC skulle visas. Och vi hittade den bästa och trevligaste i hela South Wales tror jag bestämt! Här fick vi se golf i 3D (ja eftersom vi inte fick se den på riktigt var det här väl "second best") och dricka god öl. Här var det torrt och varmt, och bara trevliga människor - alla mer eller mindre intresserade av golf. T.o.m. amerikanarna var trevliga (förlåt, menade inte att vara fördomsfull men dom tillhör ju faktiskt motståndarlaget)! Och det där med 3D-glasögonen var en stämningshöjare i sig. Stället var fullt av Buddy Holly- och Roy Orbinson-lookalikes! Det såg väldigt roligt ut när alla djupt koncentrerat följde en långputt iförda dessa överdimensionerade brillor...
Dessa två snyggingar kände inte varandra förrän jag kallade dem Blues Brothers - då blev de bästa vänner!
Kvällen fortsatte på Jamie Olivers igen - det var ju så gott sist så vi kunde inte låta bli. På väg därifrån träffade vi två konstaplar, och stärkt av.....det Walesiska vädret eller nå't...berömde jag dem för deras snygga hjälmar varpå jag fick prova en själv. Tycker det vore nå't för det svenska polisväsendet!
Sen blev det sängen. En dag som började med besvikelse över försenat spel, men som blev den roligaste dagen hittills!
Fortsättning följer en annan dag från en annan del av Jönköping!
Resan, del 3
Torsdag morgon. Klockan ringde 07.00...zzz...hade lite skallavärk men det gick över efter en treo. Tog med oss kameran och promenerade bort till järnvägsstationen. Alltså Pressbyrån i Sverige borde åka till Storbritannien och göra studiebesök på M & S Shop. Så otroligt fräscht. Där fanns ALLT i matväg som man kunde ta med och äta direkt. Smörgåsar, microrätter, ostar, fruktsallader, drickor, t.o.m. vinglas med vin i (och plastlock). Otroligt fräscht presenterat också. Vi köpte en god juice och varsin macka och intog frukost utomhus.
Köpte biljett och tog tåget (där vi avnjöt en välbehövlig capuccino) till Newport. Träffade några killar som vi hörde skulle till Ryder Cup precis om vi och tog rygg på dem ifall det skulle vara svårt att hitta till bussen. Det var det dock inte. Det stod säkert 20 personer utspridda mellan tåget och bussen så vi hade OMÖJLIGT kunna missa vart vi skulle gå och var man köpte bussbiljett. Alla var otroligt hjälpsamma och vänliga på gränsen till absurditet (när man hade pratat med fjärde personen och insåg att han sa samma sak som de tre föregående började det bli löjligt). Nåväl, vi kom på bussen direkt och for iväg mot banan.
Efter en tur genom Newport och en lååååång enkelriktad uppförsbacke (dubbeldeckaren stod nästan still där det var som brantast) kom vi till en gigantisk buss-parkeringsplats. Det var säkert 200 bussar där, och flera av dem var precis som vår av typen shuttle buses vilket innebar att så fort de lämnat av och kört iväg så kom det en ny. Helt otroligt vad mycket folk. Genom träden fick vi en glimt av golfbanan långt, långt där nere. Det var så läckert att se massor av publik runt en green, små som myror, med de vackra Walesiska bergen i bakgrunden.
Vi gick mot entrén och blev tillfrågade om vi hade mobiltelefoner med oss. När vi sa nej blev konstapeln märkbart förvånad (vi var nog ganska ensamma om att inte ha det) för han utbrast " Oh, enjoy a day of freedom! Have a lovely, lovely day!!" Vi gick glatt vidare och fick gå igenom en passage som mest påminde om säkerhetskontrollen på en flygplats. Väskan fick åka genom en scanner och vi fick gå igenom en sån där båge. Både vi och väskan fick godkänt så nu var vi inne. Overklighetskänslan infann sig på nytt. Händer det här verkligen? Är det sant att vi faktiskt är här nu??
En lång nerförsbacke ledde oss till klubbhuset där det stod folk och väntade på något. Nyfikna som vi var ställde vi oss där också och det dröjde inte länge förrän några av spelarna kom ut för att gå till en golfbil och åka till sitt första träningshål. Innan dess hann de i alla fall skriva några autografer, men eftersom varken jag eller mannen är några autografjägare nöjde vi oss med att fota. Ian Poulter och Graem McDowell fick vi se där.
Nu följde en dag av avslappnat följande av golfspelarna när de tränade och spelade in sig. Att se Tiger Woods på nära håll var en höjdpunkt, likaså Phil Mickelson förstås. Den sistnämnde vände sig till en i publiken som hade spökat ut sig i Walesisk flagga och andra tillbehör och frågade "Did you loose a bet?" Ha ha.
Öl och Fish'n chips satt som en smäck mitt på dagen, och sen begav vi oss mot Driving Rangen där vi satt och tittade en stund. Såg bl.a. Tiger Woods läsa SMS. Undrar från vem? 
Gick till sponsorbyn där de sålde allehanda kläder, golfprylar och souvernirer, och handlade lite grann. Nu behövde vi en toalett. Dock fanns det inte en enda att uppbringa kring 18:e hålet där vi var, så vi fick gå HUR LÅNGT SOM HELST för att hitta en toa. H kunde ju ställa sig i buskarna, men knappast jag! Usch vad trötta vi blev, och så visste vi ju att uppförsbacken till bussen väntade...Ja ja, en öl till och sen var det dags för invigningsceremoni. Det var lite känsla att stå där och se båda lagen komma in och höra kaptenernas tal. Corey Pavin gjorde bort sig och presenterade alla utom en (Stewart Cink) som fick sitta kvar när alla andra stod upp. Han rättade dock misstaget snabbt och det blev bara bra för den lätt nervösa och stela stämningen som var.
Efter en suverän dag på banan, med 18 grader och sol på eftermiddagen, gick vi till en restaurang som vi blivit tipsade om av en kille på tåget: Le Monde. Innan dess hade vi mellanlandat på hotellet för ombyte. Nu hade det börjat regna, och det här var ju bara början... Le Monde visade sig vara en urmysig restaurang med ett mycket trevligt koncept. Då man hade fått ett bord och beställt dricka fick man gå fram till en disk, typ charkuteridisk, och välja från en gigantisk meny som var skriven på väggen. Allt som fanns låg framme i diskarna, så du kunde välja precis vilken marulk, hummer, oxfilébit eller ostron du ville ha. Vi valde grillspett med bakad potatis. Tyvärr var de lite för "greedy" när det gällde att ta in folk, så vi fick sitta i hörnet av ett rum där de hade tryckt in alldeles för många gäster. Trångt, mörkt, svettigt och väldigt högljutt vilket inte gjorde matupplevelsen till någon njutning. Vi tog en bulle hem och sov gott i vårt "nya" hotellrum.
Sådär, fredagens äventyr får ni vänta på, för nu är det lördagkväll och jag ska göra annat!
Allt gott från en annan del av Jönköping...i Wales!
Jamies underbara restaurang
första ölen...
Resan, del 2
Ingen svarar i porttelefonen till hotellet. En liten orolig tanke föds. Några andra gäster kommer och släpper in oss. De känns hemvana, går omkring och ropar och tycker det är jättekonstigt att det inte är någon där. "Hope we did the right thing" säger en av damerna och vi försäkrar henne om att jodå, vi har en reservation. H ringer telefonnumret som står på bekräftelsen och det visar sig att hon som skulle varit där bara är och handlar, så vi väntar.
Ca en kvart senare dyker hon upp, den kära ladyn som vi senare fick veta hette Helena och var mor till ägarinnan. "I just pop out for 30 minutes and..." säger hon förtvivlat och fortsätter med att "It says here that you will arrive att six". "Oh" sa vi (klockan var inte mer än strax efter 5) och berättade att vi inte hade sagt någon tid för ankomst alls. "Det var ni som ville ha en parkeringsplats också va?" frågar hon vidare och vi säger glatt att ja tack det vill vi gärna (även om vi inte hade bokat en). Sen händer det. Nu säger hon det. "And you're here for one night?" "NO, for FOUR nights" svarar vi bestört. Hon frågar efter vårt namn och sen följer ett antal "Oh....oh....oh...oh..." och nåt "Oh dear" och kanske nåt mer "Oh dear" med handen för munnen. Vi visar förstås upp vår fina bekräftelse där allt står, inklusive deposite på 55 pund och bokningsavgift på 2 pund. Den söta damen blir mer och mer förtvivlad och ringer sin son (eller ev. sin man, vi är inte säkra). DET VISAR SIG i alla fall efter många om och men att Turistbyrån aldrig bekräftat till hotellet att bokningen var definitiv. DET FINNS ALLTSÅ INGET RUM TILL OSS. Nu börjar jag gråta. Jag skojar inte, jag börjar faktiskt gråta. Jag var trött efter att ha varit uppe sen 6 och rest så många timmar, och såg framför mig att vi skulle få sova I BILEN på en bakgata i Cardiff. "Oh don't cry love, I'll get you a cup of tea" säger Helena varpå jag snyftar, och till hälften skrattar, "I need a beer".
Ja ja, allt ordnar ju sig som man brukar säga. Det visar sig att familjen har en lägenhet där de hyr ut källaren till back packers och där finns det lyckligtvis ett rum ledigt i natt. För mindre än hälften av priset dessutom (äntligen något positivt). Det ligger dessutom nära järnvägsstationen som vi ska åka ifrån tidigt morgonen därpå så med facit i hand var det inte alls så dumt. Delat badrum och avsaknad av frukost, men det kan vi ju tåla i en natt. Den underbara dottern Abby - tillika hotellägarinnan - kommer och ger oss skjuts bort till lägenheten. Vi har med oss en av våra väskor, där vi packat ner allt vi behöver för natten och dagen därpå, resten får vi lämna på hotellet för HALLELUJA dom hade plats för oss där de resterande 3 nätterna. Detta borde likställas med ett under eftersom det nog inte fanns ett rum till ledigt i hela södra Wales. Abby lovade att hämta vår lilla väska och köra det till hotellet dagen därpå. Vilken ängel.
När vi väl slängt in väskan i vårt källarrum (som var fräscht; IKEA rätt igenom) drog vi mot krogarna och fick oss ÄNTLIGEN den första ölen i Wales. För mig blev det en Perroni och för H en Brains Black. Brains beer visade sig vara ett walesiskt öl som gjordes även som lager, smooth och extra cold och som var mycket god. Den som hette Black hade Guiness-karaktär men var inte lika tung vilket jag gillade (även om jag bara smakade). Puben hette Yard och var en av de bästa pubarna enligt Abby. Hon hade även nämnt att Jamie Oliver hade en restaurang i centrum, så när vi av en slump sprang rätt på den ville vi förstås kolla om det fanns bord. Vi fick en typ personsökare och fick rådet att sätta oss i baren så skulle vi få ett bord om ca en kvart. Bra service! Mycket riktigt, bordet var klart efter en liten stund och vi hamnade nära det öppna köket. Kul. Kul att se andra jobba när man själv är ledig he he.
Vi delade på en förrätt som bestod av italienska delikatesser såsom ostar, skinkor, korvar och oliver och till det drack vi ett glas Sangiovese. Stället hette Jamie's Italian och hade som ni förstår italienska köket som specialitet. Allt smakade supergott. Till varmrätt åt jag - helt ärligt - den bästa pastan jag någonsin ätit (svampfyllda stora raviolis i tomatsås med parmesan och rostad salvia) och H åt en fin sirloin steak. Ville stjäla en servett (i tyg), eftersom det stod Jamie Oliver på dem men kunde inte med. Hittade som tur var en på toaletten som jag smugglade med hi hi. Den är nu tvättad och pryder sin plats i köket.
Kvällen avslutades på Hard Rock Café under Bonos skinnpaj. Ett förbaskat gott slut på en omtumlande och delvis förtvivlad dag.
Snart berättar jag mer, ja jag kommer att komma till själva syftet med resan: RYDER CUP förstås och lite annat smått och gott, men tills dess får ni hålla er till tåls.
Hälsningar från en annan del av Jönköping!
Koncentrerad chaufför
På väg in i Wales
Resan till Wales, del 1
Den 28 september körde vi våra två barn till deras farmor i Nässjö och åkte hem för att packa. Vi skulle på vår drömresa, till Wales för att se Ryder Cup. För den som mot förmodan inte vet vad Ryder Cup är kan jag berätta att det är en golftävling mellan USA och Europa som räknas som världens näst största idrottsevenemang där det ingår en sport (OS räknas alltså inte), endast slaget av Fotbolls-VM. Super Bowl gör anspråk men kommer först på tredje plats. Det tävlas i tre dagar och är ca 50 000 personer per dag i publiken. Och dit hade vi alltså fått biljetter. Att få biljetter var inte helt lätt heller, det var en s.k. "ballott", d.v.s. en utlottning, och vi hade turen först i andra utlottningen. Nu låter det ju som att vi VANN lotterna men nej, dom kostade 360 pund var för fyra dagar (tillträde en dag före tävlingen då de spelade in sig och hade invigning). Det här var vår 10-åriga bröllopspresent till varandra. Som sagt, en drömresa.
Raskt iväg till Hertz för att plocka ut bilen vi hyrt. Köade först förstås. Letade oss ut till parkeringsplatsen och slängde in väskorna. H skulle köra, så jag tänkte hoppa in på passagerarsidan. Men hallå - här sitter ju en ratt?! Visstja, högerstyrd var det ju ja, så dumt av mig. Det var VERKLIGEN LÄSKIGT att sakta rulla ut från parkeringen på fel sida. Jag har gjort det ett par gånger förr, men aldrig i en högerstyrd bil. Dessutom manuellt växlad, och vi har automat hemma. Jag fick med andra ord påminna mannen inte bara om vilken sida han skulle köra på utan även att han skulle lägga i ettan när han hade stannat vid exempelvis rödljus. Gulp. Här kunde man inte slappna av en sekund! Fnissade dock lite i smyg åt mannen när han slog handen i dörren varje gång han skulle växla i början...för att inte tala om hur kul det såg ut när han viftade i luften efter bältet som ju satt på höger sida ha ha.
Tisdagens resa gick bra. Vi for hemifrån vid 7-tiden med lite kaffe i bilen. Den solupplysta dimman i Ulricehamn var mäktig. Världen var vår. Friheten också. Ingen kö till bagageinlämningen (för övrigt enda stället på resan där det INTE var kö eller väntan) och eftersom vi hade checkat in på nätet kunde vi fika i lugn och ro. Köttbull- respektive räkmacka. Det pirrade i magen. Vi hade dessutom inte flugit ihop sen före barnen, så bara det var ju kul. Köade en stund innan vi fick gå ombord men fick sen plats på var sin sida gången. Flygturen gick utan problem och vi landade FÖRE utsatt tid. Kunde dra tillbaka klockan en timme och det kändes ju som en klar bonus. Sen tog det stopp. Kön till säkerhetskontrollen var seg, och när vi väl kom fram till bagagebandet väntade en lååååång tråkig stund gloendes på allehanda sakta framåkande väskor. Dock inte vår. Vi hade en gemensam så det borde ju varit en fördel. Gissa när vår väska kom? Jo ABSOLUT SIST! Ni vet, när man hade börjat fundera på hur länge vi skulle klara oss med handbagaget, vart man skulle gå för att anmäla saknat bagage o.s.v. När vi stod där helt ensamma med ett sedan länge tomt band rullande framför oss, då kom vår stora vinröda väska. Underbart.
Raskt iväg till Hertz för att plocka ut bilen vi hyrt. Köade först förstås. Letade oss ut till parkeringsplatsen och slängde in väskorna. H skulle köra, så jag tänkte hoppa in på passagerarsidan. Men hallå - här sitter ju en ratt?! Visstja, högerstyrd var det ju ja, så dumt av mig. Det var VERKLIGEN LÄSKIGT att sakta rulla ut från parkeringen på fel sida. Jag har gjort det ett par gånger förr, men aldrig i en högerstyrd bil. Dessutom manuellt växlad, och vi har automat hemma. Jag fick med andra ord påminna mannen inte bara om vilken sida han skulle köra på utan även att han skulle lägga i ettan när han hade stannat vid exempelvis rödljus. Gulp. Här kunde man inte slappna av en sekund! Fnissade dock lite i smyg åt mannen när han slog handen i dörren varje gång han skulle växla i början...för att inte tala om hur kul det såg ut när han viftade i luften efter bältet som ju satt på höger sida ha ha.
Jag var förstås även kartläsare. Ja nu körde vi ju inte old school karta i papper, utan via iPhonens gps. Vet inte riktigt vilket jag föredrar men visst var det bra med instruktionerna och anvisningarna man fick. Eftersom vi hade landat på Stansted hade vi en ca 4 timmar lång bilresa framför oss till Cardiff. Efter ett tag började det regna vilket gjorde det lite jobbigare. Vi stannade vid en mack och åt en god trekantsmacka med ice tea och drog vidare. Ville komma fram istället för att slösa tid på att hitta ett ordentligt lunchställe.
Kartläsningen gick bra, och när vi närmade oss Bristol (vid bukten som går in mellan England och Wales) sprack plötsligt molnen upp och himlen blev blå! Det kändes som ett gott tecken! Via en bro och betalstation kom vi så in i Wales och for förbi Newport; staden där golfbanan för helgen låg. Vi såg det mäktiga Celtic Manor Hotel och nu pirrade det igen. I morgon skulle vi dit! På riktigt!
Hittade in i Cardiff och nästan direkt till hotellet som vi hade bokat via Turistbyrån. 4 nätter var bokade, och jag såg verkligen fram emot att packa upp pinalerna och slänga mig på sängen en stund för att sen gå ut och ta den första ölen i Wales. OJ vad jag bedrog mig. Hotel 100 hette det, och var ett litet Bed & Breakfast som varit igång sedan maj. Innan dess var det ett ruckel så allt var superfräscht och fint. Dock var det ingen som öppnade när vi ringde på...började ana oråd...
Rafflande fortsättning följer i nästa avsnitt av en annan del av Jönköping...i Wales.
