Midsommartjejen
Tankar om traditioner
Jag älskar traditioner. Bra traditioner vill säga. Är dom inte bra, eller har spelat ut sin roll, ska dom brytas. Eller åtminstone förnyas och/eller modifieras. Att fortsätta göra något likadant år efter år eller gång efter gång enbart för att det är tradition är fel anser jag. Livet är för kort för det.
Midsommar är ju en oerhört traditionsrik helg. Nästan som julen. Alla andra högtider kan jag fuska med, resa bort ifrån eller strunta i men inte de här två, jul och midsommar. I min familj firas midsommar i stugan. Vi har en stuga på samma tomt som min mans släkt och det firas i en liten grupp. Ganska lugnt och städat, men kul ändå. Det som absolut inte får ändras i denna tradition är framförallt platsen. Midsommar ska vara i stugan. Basta. Min man berättade att han försökte fira ett år med sina kompisar i stan, men satt hela tiden och längtade ut till stugan och sjön. Sedan dess är det omöjligt att dra honom därifrån den helgen. Inte mig emot för det är härligt. Tryggt på nåt sätt också att veta vart man ska just den här helgen, och inte behöva planera så mycket.
Andra delar som inte får ändras är förstås viss mat och dryck. Som de flesta andra äter vi sill och färskpotatis med tillbehör. Dricker snaps (gärna egenkryddad) och öl. Jordgubbar. Vi har dock utökat med lax och gubbröra på senare år för att lyxa till det lite. Ibland klär vi en midsommarstång, t.ex. i år. Mycket för att det gick att vara ute HELA TIDEN vilket ju inte händer så ofta. Vi lekte Björnen sover till min sons stora förtjusning, och gick en tipspromenad som jag hade gjort. Regniga midsomrar kan tipspromenaden ha bytts ut mot melodikryss, så att man kan sitta inne och mysa.
Andra delar som inte får ändras är förstås viss mat och dryck. Som de flesta andra äter vi sill och färskpotatis med tillbehör. Dricker snaps (gärna egenkryddad) och öl. Jordgubbar. Vi har dock utökat med lax och gubbröra på senare år för att lyxa till det lite. Ibland klär vi en midsommarstång, t.ex. i år. Mycket för att det gick att vara ute HELA TIDEN vilket ju inte händer så ofta. Vi lekte Björnen sover till min sons stora förtjusning, och gick en tipspromenad som jag hade gjort. Regniga midsomrar kan tipspromenaden ha bytts ut mot melodikryss, så att man kan sitta inne och mysa.
Vi börjar alltid det gemensamma firandet ganska sent, eftersom vi (jag och mannen) spelar en golftävling på förmiddagen. Min man har skapat denna tävling för kompisgänget, och i år var det fjortonde året den spelades. En tradition som INTE får brytas. I år hade jag dock tänkt chocka världen genom att bryta traditionen med enbart manliga vinnare, men kunde inte spela p.g.a. en skadad axel...planerar dock redan nu att jag ska göra slag i saken nästa år och ta hem bucklan 2011!
Det vi lätt skulle kunna ändra på när det gäller midsommar är följande:
ta med kompisar, vilket har hänt och alltid medfört ytterligare en dimension och varit lyckat. Dock skulle vi aldrig komma på tanken att ta med ett stort gäng. Det känns för jobbigt.
tillföra maträtter, såvida vi inte tar bort det viktigaste (se ovan).
utöka tipspromenaden med ex.vis provning av ostar och vin, snaps eller choklad. Även detta har hänt och varit mycket uppskattat!
Ja där tog det nog slut på förändringarna jag är benägen att göra...jo jag är nog ganska traditionsbunden ändå när jag tänker efter. Men vem vet - när barnen blir större kanske dom hittar på egna traditioner! Då är det bara att haka på!
Förresten - höll på att glömma att vi faktiskt har startat en ny tradition! Jag brukar säga att en gång är ingen gång, två gånger är en slump men tredje gången har det blivit tradition, och nu åkte vi för tredje året i rad till Gränna på midsommardagen. En mycket mysig utflykt som börjar med lunch på golfrestaurangen och sen vidare nånstans beroende på väder. I år blev det lagunen i hamnen, med glass och kaffe. Mycket mysigt eftersom midsommardagen brukar vara en ganska trist bakisdag utan aktiviteter (hos oss i alla fall). Vet man att man ska iväg dagen efter blir det inte så himla sent nattsudd på midsommarafton...:-)
Vad har ni själva för traditioner som absolut inte får brytas på midsommar? Kommentera! Snälla!
Traditionella hälsningar från en annan del av Jönköping!
Tankar om årstider
Hur ofta har man inte klagat på vädret i Sverige. Det är för kallt, för blåsigt, för varmt, för kvavt eller för regnigt. Ibland t.o.m. för mycket snö. Men jag har kommit på att det är just p.g.a. våra årstider som vi kan uppskatta olika väder, och framförallt bra väder. Va? Har ni också kommit på det? Ja ja, det förstår jag väl, men jag tänkte utveckla mitt resonemang lite så kanske ni fattar vad jag menar. Jag vill börja med att tacka den eller de (förmodligen var det ett teamwork) som tidsplanerat årstiderna. Det är nämligen tillräckligt länge emellan dem för att man ska hinna glömma det underbara med skiftningarna!
Plötsligt, en morgon i juni, när jag går ut redan vid 8-tiden, upptäcker jag att det är varmt. Det är banne mig varmare än inomhus! Redan! Och så hinner jag tänka - tänk att bo i Spanien och ha det så här varje morgon. Det måste vara såååå underbart! Men nä, jag tror faktiskt inte det. Jag tror inte att man kan uppskatta den här nämnda känslan lika mycket om man upplever den varje dag i flera månader i sträck. Undantaget av något morgonregn.
Samma gäller första gången jag går barfota på en gräsmatta. UTAN att frysa och UTAN att bli blöt eller lerig. Det här skulle jag vilja uppleva året runt! Inte behöva ha strumpor, sockar och stövlar, inte halka runt på is eller skåda den gråbruna sorgliga plätt som man aldrig kan tro ska bli knallgrön när våren kommer. Men det gröna gräset skulle ju inte vara så fantastiskt om jag upplevde det varje dag!
Första golfrundan! Första RIKTIGA golfrundan när sommargreenerna är öppna för första gången, fairways är gröna och vinden ljum. Det vill man ju ha året runt - vilket paradis - eller? Tror faktiskt inte att jag skulle njuta så mycket av golfen då.
Inte mycket slår att ligga och soltorka på en brygga efter ett bad i en insjö. Men tänk om jag fick uppleva det varje dag, skulle jag verkligen känna så då? Åska är nåt jag älskar, så länge jag är på ett säkert ställe och inte i någon stuga, på sjön eller på golfbanan. Men inte skulle jag vilja ha det oftare än det är! Nej tack! Det är ju att det uppkommer såpass sällan som gör det omtumlande och fascinerande! Jag älskar när det är lite katastrofkänsla i vädret, fy katten vad trist om vi aldrig hade snöstormar, åska eller skyfall!
Eftersom jag inte är någon vintermänniska kan jag inte riktigt översätta känslorna vid intåget av årstiderna höst och vinter, men visst blir jag fascinerad av den första snön! Även om jag avskyr snön, så är det ju jättehäftigt att kliva upp och kisande titta ut på allt det vita som dalar från ovan. Höra barnens lyckoskrik och tindrande ögon. Det känns alltid nytt på nåt sätt.
Innan dess har vi ju hösten med alla dess färger, och den höga klara luften. Brittsommar, ett Brittsommarbad (det där bonusbadet, när man inte trodde att man skulle bada mer i år), är ju helt fantastiskt. En riktig höststorm, när man sitter inne och kikar ut med skräckblandad förtjusning, är också riktigt härligt. Att få dra på sig en tjock tröja, tjocka strumpor, kjol och skinnstövlar. Snyggt!
Julen ska vi inte tala om. Nu så här års, i juni, kan jag absolut inte tänka mig att det kommer att kännas härligt och mysigt att plocka upp jullådan och börja pynta med stakar och tomtar, men när jag väl är där kan jag knappt vänta förrän det blir första advent! Jag tjuvstartar gärna nån gång i slutet av november.
Min tyngsta del av året är nog ändå mitten februari tills när våren kommer på allvar. I januari och februari har jag och min dotter födelsedagar så det förgyller ju tillvaron, men efter dem går jag in i ett sorts vakuum och bara väntar och längtar efter de första snödropparna att titta upp ur rabatten. Och det kommer ALLTID bakslag. MEN...när väl vårvärmen kommer och jag får ta den första koppen kaffe på trappen, då njuter jag i fulla drag. Och börjar glatt planera sonens kalas i mitten av april.
Åter till nuet. Det bästa, absolut bästa med den här tiden vi har just nu är att vi har hela sommaren framför oss! Och vi kommer garanterat få anledning att klaga på solen och hettan!
Somriga hälsningar från en annan del av Jönköping!
Min barndoms somrar...
Jag tittade på finalen i Franska Öppna med Robin Söderling mot Rafael Nadal och kom att tänka på min barndoms somrar i stugan i Värmland. När Björn Borg spelade en viktig match kvittade det att det var mitt på dagen och vackert väder (det var det ju alltid i barndomens somrar - eller hur?): vi drog ner dom blå tygrullgardinerna och bänkade oss framför den svartvita tv:n. Det var samma känsla som när Stenmark åkte. Ni som är över 35, eller kanske måste ni vara över 40 som jag, minns att lektionerna plötsligt var oviktiga. En TV rullades in i klassrummet och alla följde med andakt hans åk. Händer det idag tro? Skulle inte tro det.
När Stefan Holm skulle hoppa höjd i Friidrotts-VM satt jag i ledningsgruppsmöte och skulle föra protokoll. I smyg satte jag på Webb-TV utan ljud och bet mig hårt i kinden när det var dags, för att inte avslöja mig. För vi skulle ju INTE följa detta på arbetstid. Nä nä. Flera i ledningsgruppen bedyrade att de var jätteintresserade av friidrott, men INTE på arbetstid. Aja baja. Jag lyckades förbli hemlig OCH jag skötte mitt jobb samtidigt. Faktiskt. Det kallas simultankapacitet och det är jag jävligt bra på.
Åter till somrarna på 70-talet i en liten röd stuga ca 1 mil utanför Sunne. Tennisen var aktuell även rent fysiskt. Jag blev faster redan vid 4 års ålder (sladdbarn? Ja det kan ni skriva upp) och sommarens höjdpunkt var absolut när min bror kom med sin familj bestående av fru och två barn. Den äldste (vi kan kalla honom Stefan, eftersom han heter så) var alltså bara 4 år yngre än mig och JÄKLAR vilka tennismatcher vi körde på gräsplanen! Vi hade satt upp ett badmintonnät och la ut delar av en bilbana som linjer. Lärde oss hur man räknade. Det bästa som kunde hända var när min bror var domare. DÅ var det på liv och död. Stolar och ett litet bord var uppställt vid sidan om nätet där det fanns handdukar och vatten, och vi valde vilka spelare vi skulle vara. Jimmie Connors och McEnroe var vanligast, men ingen fick vara Borg! Det skulle vara fusk ju!
Jag och min mamma och pappa var i Värmland från midsommar till skolstart, och min bror kom 2-3 veckor av dem. Den övriga tiden var jag ensambarn i stugan som ligger ett par kilometer från närmaste sjö. Trist och långtråkigt kanske ni tror? Nä faktiskt inte. Är man van att vara ensam så mycket som jag var så hittar man på saker att göra ensam, och lider inte alls av det. Jag ritade och pysslade mycket, och läste ännu mer. Något som jag har nytta av än idag (det är därifrån mitt skrivarintresse kommer, det är jag övertygad om. Hope you like it!). En gång i veckan åkte vi in och handlade i Sunne, och varannan gång gick vi till biblioteket. Vilken lycka! Jag kan ännu minnas den där känslan av att sakta och utforskande vandra bland hyllorna i den dämpade miljön och gå därifrån med en hel hög med olästa böcker i en plastpåse. Inte var det synd om mig inte - det var ju ingen som kom och störde eller distraherade när jag dök huvudstupa in i böckernas underbara värld. Den pirrande nyfikna känslan när man har en oläst bok av en favoritförfattare att sätta tänderna i upplever jag fortfarande, som nu när jag plöjer Roslund & Hellströms "Tre sekunder". Dock lider jag av lätt panik eftersom den snart är slut och jag inte har någon ny bok på gång...hemska tanke...måste iväg och inhandla en ny pocket (bibblan har jag slutat besöka tyvärr, skulle bara missa inlämningstiderna).
Visst gjorde vi saker jag och mina föräldrar också - tro inte att jag satt med huvudet i böckerna hela tiden. Vi åkte och badade, gick i skogen, plockade bär och svamp samt åkte på miniresor i underbara Norge. Igår fick jag faktiskt en riktig flashback från de där resorna när jag smakade på 1-åringens köpta barnmat - det smakade EXAKT som raviolin på burk som vi värmde i stormköket på otaliga norska rastplatser och åt tillsammans med en mugg iskallt vatten från en fjällbäck!
Nostalgiska hälsningar från en annan del av Jönköping!
PS! Här hade jag tänkt mig ett par fina bilder från en av tennissomrarna, men de sitter tyvärr för hårt inklistrade i album för att gå enkelt att scanna...
Min egen prinsessa
Tankar om monarki
Tänk att födas in i ett kungahus. Att födas till prins eller prinsessa, och aldrig ha ett val. Jo visst, du kan abdikera, men hur vanligt är det? Du kommer ändå alltid att vara före detta kunglig, aldrig aldrig kunna vara något du valt helt själv.
Sen undrar jag hur mycket av det vanliga Sverige, och världen, dom verkligen ser. Så fort dom åker på officiella besök så fejas, städas och pyntas det så det står härliga till. Nya rabatter anläggs, mattor rullas ut och gud nåde om dom skulle råka få se en överfull papperskorg, lite klotter eller en hemlös i en port. Här i staden pyntades sjukhusentrén med hundratals snittblommor vid kungens besök i våras, vilket medförde allergianfall hos patienter! Alltså vi snackar om ett länssjukhus, där blommor är förbjudna! VARFÖR trippas det på tå och görs så många konstiga undantag för just den här familjen?
Ja mina känslor inför stundande kungabröllop (varför heter det förresten Kungabröllop? Det är ju en kronprinsessa som gifter sig?) är som ni förstår ganska kluvna. Samtidigt som jag har ovanstående åsikter kan jag ju inte låta bli att dras med i karusellen och tycka att det ska bli roligt med ett så fantastiskt bröllop. Jag är supernyfiken på klänningen, håret, blommorna, och alla gästerna. Vilket frosseri av out fits av vackraste slag! Och jag slår vad om att jag kommer torka tårar när dom går där uppför kyrkgången!
Jag har bara en förhoppning inför bröllopet, och det är att dom gifter sig av kärlek. Jag hoppas att Victoria gifter sig med den bästa människan hon känner, och att Daniel känner likadant. Äkta kärlek övervinner nämligen allt, och då ska dom nog klara att bli Sveriges regenter tillsammans så småningom. Nä jag vet att Daniel inte blir kung, men dom kommer nog att vara ganska moderna i den frågan hoppas jag.
Så låt oss fira de lyckliga tu den 19 juni. Rojalister eller ej!
Ändå pågår detta jorden runt på 2000-talet. Är det inte väldigt förlegat? Kungar och drottningar, det känns som något som hör hemma på medeltiden, eller åtminstone 1800-talet! Vad säger dom mänskliga rättigheterna om det här? Är det verkligen rättvist att någon stackare ska födas till ett ämbete? Ett väldigt märkligt ämbete om du frågar mig. Utan makt, och helt utanför det vanliga samhället.
Ja ja, visst. Dom behöver aldrig svälta. Aldrig fylla i en krånglig blankett till Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen. Dom får alltid den bästa vården, direkt. De bor fantastiskt, omger sig av enbart vackra saker och för att inte tala om innehållet i deras GARDEROBER! Vad skulle dom kunna klaga över??
Kanske det där med det enskilda valet. Alltså 1. Jag väljer att vara en offentlig person eller 2. Jag väljer att INTE vara en offentlig person. Dom har inte det valet. Alls. Dessutom är dom ju helt skilda från andra kändisar när det gäller vad dom får och framförallt INTE får säga. I alla fina intervjuer är det alldeles för mycket stolpiga onaturliga svar, där man riktigt hör hur dom vrider och vänder på varje ord i hjärnan innan dom törs uttala dem. Nä fram för mer naturlighet och öppenhet! Kan dom inte vara lite normala? Dom behöver ju inte uttala sig politiskt för det!
Sen undrar jag hur mycket av det vanliga Sverige, och världen, dom verkligen ser. Så fort dom åker på officiella besök så fejas, städas och pyntas det så det står härliga till. Nya rabatter anläggs, mattor rullas ut och gud nåde om dom skulle råka få se en överfull papperskorg, lite klotter eller en hemlös i en port. Här i staden pyntades sjukhusentrén med hundratals snittblommor vid kungens besök i våras, vilket medförde allergianfall hos patienter! Alltså vi snackar om ett länssjukhus, där blommor är förbjudna! VARFÖR trippas det på tå och görs så många konstiga undantag för just den här familjen?
Ja mina känslor inför stundande kungabröllop (varför heter det förresten Kungabröllop? Det är ju en kronprinsessa som gifter sig?) är som ni förstår ganska kluvna. Samtidigt som jag har ovanstående åsikter kan jag ju inte låta bli att dras med i karusellen och tycka att det ska bli roligt med ett så fantastiskt bröllop. Jag är supernyfiken på klänningen, håret, blommorna, och alla gästerna. Vilket frosseri av out fits av vackraste slag! Och jag slår vad om att jag kommer torka tårar när dom går där uppför kyrkgången!
Jag har bara en förhoppning inför bröllopet, och det är att dom gifter sig av kärlek. Jag hoppas att Victoria gifter sig med den bästa människan hon känner, och att Daniel känner likadant. Äkta kärlek övervinner nämligen allt, och då ska dom nog klara att bli Sveriges regenter tillsammans så småningom. Nä jag vet att Daniel inte blir kung, men dom kommer nog att vara ganska moderna i den frågan hoppas jag.
Så låt oss fira de lyckliga tu den 19 juni. Rojalister eller ej!
Kungliga hälsningar från en annan del av Jönköping!
