En speciell 5-åring

Jag har funderat på det där med uttrycket speciell. Har du någon du tycker extra mycket om, kan du säga "du är verkligen speciell" med kärlek, och det låter bra. Men säger du istället "han är lite speciell" låter det nedlåtande, som om personen inte riktigt är som han ska!
Min son är speciell. Förstås. Det tycker förhoppningsvis alla föräldrar om sina barn. Linus är speciell på följande vis. Förutom att han är ovanligt klok, ödmjuk och omtänksam är han lite rädd för nya och okända saker. Förra året, när han fyllde 4, väckte vi honom med en försiktig "Ja må han leva" bärandes på en bricka med frukost och paket. Blev han glad? Nej. Han blev vansinnig. Han blev så arg att han slog upprepade gånger i väggen med sin hand, skrek och började gråta. Varför? Älskar han inte sina föräldrar? Vill han inte ha paket? Jo visst, men han var helt enkelt inte förberedd på detta konstiga uppvaknande! Han var ju trött, och ville sova, eller åtminstone få vakna i lugn och ro utan en massa spektakel!
Vad gjorde vi då i år? Skulle vi skippa sången och grattandet på morgonen? Nä, men istället förberedde vi honom på vad som skulle hända. Flera gånger under gårdagen pratade vi med honom om att det var hans födelsedag, och att vi skulle komma in med paket och sång på morgonen. Och det gick jättebra! Han var förberedd, så det var lugnt! Visst var han trött, och inte jublade han precis, men efter några minuter och några skedar risgrynsgröt sken han som solen av att ha fått presenter.
Det är viktigt det där med att behandla människor utefter deras förutsättningar och egenskaper. Linus kommer förmodligen fortsätta att vara skeptisk inför nya saker, men lära sig med åren. Hellre det tycker jag, än att ha barn som kastar sig in i nya situationer och slänger sig om halsen på okända människor. Hans pappa var enligt egen utsago exakt likadan när han var liten, och han är inte speciellt blyg eller försiktig idag (!).
Det ska bli spännande att se om nr 2, Frida, blir likadan. Förmodligen inte. Jag tycker mig redan märka att det finns en annan mentalitet där, att ta för sig och testa det nya på ett annat sätt. Och det är väl vad jag kan förstå ganska typiskt nr 2 i syskonskaran. Kan han så kan jag!
Nu är Linus hos dagmamman där det säkert firas med glasstårta enligt tradition. Ikväll lagar vi pannkakor och tränar på att cykla, samt ser på filmen han fick i present (Alvin & gänget). Kalas för släkten blir det på lördag, och för dagiskompisarna och dagmamman på tisdag.
Tycker det är synd att det vackra vädret inte ska fortsätta över helgen, men njuter idag i en annan del av Jönköping!

Kommentarer
Postat av: Anja

Jag tycker Linus är en kille med en stark personlighet, på ett positivt sätt. Man kör inte över honom i första taget. Han är grym!! Kommer bli spännande att se hans utveckling när han börjar skolan, där man ibland inte får ha egna åsikter. Längtar ofta efter honom...;-))

2010-04-15 @ 22:01:17
Postat av: Lotta Nord

Måste bara säga att du är en väldigt klok o förståndig människa Camilla o visst är det kul att ens barn är olika.

Tänk att de är det trots att de ändå växer upp i samma familj där samma villkor råder.

Arv o miljö, intressant......

Kram på dig

2010-04-18 @ 11:53:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0