en annan del av Jönköping

Jag tänker mycket på det där med hur bra eller dåligt man mår, och om man har rätt att klaga över småsaker. Ibland känns det som att det behöver hända något hemskt och stort och katastrofalt i världen för att man ska sluta klaga över sitt skoskav eller en regnskur. Men sen tänker jag så här, allt är relativt!

Hur mäter man graden av olycka? Är en mamma i Afrika mer olycklig om hon inte får ihop mat och vatten till sina barn än en svensk arbetande kvinna som inte känner att hon hinner med sitt liv? Den ena lever i total fattigdom, den andra i välfärd och - jämfört med afrikanskan - lyx! Vad jag menar är att man som person kan känna sig lika olycklig inombords, oavsett graden av hemskhet man utsätts för.

När vår lilla dotter var 9 dagar gammal fick hon en halvsidig ansiktsförlamning. Det gjordes massor av undersökning av hjärna, öron, ögon m.m. men ingen hittade anledningen. Den gick över av sig självt, och hon led inte alls av det, men den oron vi kände när det hände gjorde att allt annat i världen kändes helt oviktigt. Nu gällde det Frida och hennes liv och hälsa. Punkt.

Vi behöver inte ta så extrema exempel. Jag som går hemma med mina barn borde ju vara superlycklig och jättenöjd med tillvaron hela tiden. Jag har i stort sett mina egna tider, har inga stora ansvarsområden inom mitt yrke att hålla i huvudet, kan sitta vid datorn och facebooka, blogga, surfa samtidigt som jag dricker kaffe och har två barn som leker i rummet bredvid. Är fri att hitta på roliga saker när jag vill. Jag borde ju vara överlycklig precis hela tiden. Men så funkar det inte!!! Nu är jag en glad person som ser positivt på livet och ogillar att deppa, men jag kan ju också tycka att livet är trist och tråkigt ibland! Det kan kännas JÄTTEJOBBIGT att det faller snöblandat regn precis när jag ska ut med Frida i vagnen för att hämta Linus. Det kan kännas JÄTTEJOBBIGT att jag inte hunnit eller orkat städa så bra som jag hade velat när det kommer gäster. Det kan kännas JÄTTEJOBBIGT att det är så mycket månad kvar när pengarna är slut att jag inte kan åka ner på stan och shoppa kläder. Eller ny dammsugare. Eller ny TV. Eller nya dynor till uteplatsen. OJ vad det är synd om mig. SKIT alltså. Sen när jag börjar tänka efter, på alla som slavar på sina jobb dom inte trivs på (därmed INTE sagt att jag inte trivs på mitt), eller är sjukskrivna, eller är fattigare än jag, eller har väldigt sjuka barn...ja då sansar jag mig och tänker efter. Kommer på hur bra jag har det. Faktiskt. Och så tittar jag lite på Frida som lallar runt som en tok, och skattar mig lycklig. Eller lyssnar på Linus ibland kloka ibland tokiga utläggningar och skrattar.

Jag tror att man kan bestämma mycket själv när det gäller ens egen lycka. Det är bara du själv som bestämmer om du ska vara sur eller glad när du vaknar. Ingen annan. Visst kan det hända saker på vägen, men det är ändå du själv som bestämmer ditt humör. Du kan välja att tänka "Åh vilket härligt väder det är idag!" eller så kan du tänka "Ja idag ja, men det ska regna i morgon".

Jag har en vår och en sommar framför mig då jag fortfarande är föräldraledig, och jag kommer att njuta. Inte varje sekund, men såvida vi får vara friska och himlen inte faller ner över våra huvuden - varje dag! Jag lovar!

Skickar en näve lycka till den som läser denna lilla blogg från en annan del av Jönköping.