Tankar om den mänskliga bubblan...
Var på föreläsning i Växjö för några veckor sedan och upplevde en intressant social företeelse. Föreläsningen började klockan 13 så jag hade bestämt mig för att äta lunch i Växjö när jag kom fram. Jag valde McDonalds. Inte för att det är det godaste jag kan tänka mig för en lunch på stan utan för att det på något vis känns tryggt, invant och framförallt - är ett ställe där det inte känns så konstigt att äta ensam. På en "vanligt" lunchrestaurang upplever jag det mer ovanligt att man sitter ensam vid ett bord. Framförallt kanske man upptar ett bord så att ett sällskap inte får plats! Ja jag vet, ibland tänker jag mer på mina medmänniskor och vad det tycker än vad jag borde...
Sagt och gjort. Jag klev in i den relativt lilla restaurangen (troligen den minsta McDonalds jag varit inne i!), såg några lediga stolar och gick fram och beställde. När jag fått min bricka blev ett bord ledigt. Ett sådant där bord med två soffor mitt emot varandra och ett smalt bord där emellan.
Jag började plocka med mina pommes och min burgare när en man, typ 10 år äldre än mig, kom och frågade om det var ledigt? Ja visst, sa jag, för det var det ju. Han satte sig mittemot mig, som satt längst in vid fönstret, och plötsligt kändes det väldigt nära! Väldigt intimt! "Varför satte han sig här, och inte ute vid gången, så att man får lite space" märkte jag att jag tänkte och reagerade samtidigt på min egen reaktion. Visst var det rätt som han gjorde - hade han satt sig ute vid gången hade det ju kännts som att han tog avstånd från mig. Fast det hade på något sätt ändå kännts bättre. I och med att det var väldigt smala bord här kom vi väldigt nära varandra helt plötsligt. Direkt. Utan att ha växlat mer än några ord. När vi samtidigt böjde oss fram (som man gör när man tvingas äta med händerna kring en hamburgare) för att ta en tugga snuddade nästan våra huvuden vid varandra!
Det var även lite svårt att veta hur man skulle bete sig. Vart man skulle fästa blicken. Mannen bröt isen genom att säga något om att det var "gött med fredag ändå" och jag kunde lättat hålla med om det. Samtalet flöt vidare, dock lite stapplande. Vi började förstås med det som ALLA svenskar pratar om när dom inte vet vad dom ska prata om. Just det. VÄDRET! Han berättade att han bland annat röjde snö, och hade utförliga detaljer att förtälja om när snön kom förra året. Något som tyvärr föll i glömska hos mig ganska direkt. Han pratade sen om att han jagade, och berättade om ett kompisgäng som hyrt en stuga i norra Sverige men fått åka hem efter bara 4 av 7 bokade dagar på grund av allt regn. Jag kom plötsligt på en gemensam nämnare - HV71 skulle ju ta emot Växjö hemma dagen därpå! Det kunde vi prata om ett tag! Jag kan säga att jo, vi hade faktiskt en trevlig pratstund. Det kändes dock fortfarande konstigt att sitta så NÄRA någon som man aldrig träffat, och ÄTA. Jag vet inte hur ni lyckas när ni äter hamburgare men för mig är det alltid en kamp att få in hela tuggan i munnen utan att se ut som Obelix när han äter vildsvin.
Efteråt jämförde jag min upplevelse med att åka tåg. Åker du tåg har du (oftast) en reserverad plats. Du vet att det förmodligen kommer att sitta någon bredvid dig (nu förutsätter jag att du reser ensam). Sitter du vid ett bord kommer du att ha någon mitt emot dig som sitter ÄNNU närmare än jag gjorde med mannen på McDonalds, men eftersom du är förberedd på det är denna närhet inte alls på samma sätt obehaglig. Ja det kan det ju givetvis vara om det är en obehaglig person, men ni förstår vad jag menar - man är förberedd och reagerar inte alls på det!
Jag tror det handlar om att den mänskliga bubblan är så otroligt olika stor beroende på var du befinner dig. Står du i en kö på ICA är den betydligt större än den är i krogkön en lördagskväll klockan 23. Sitter du på en tom buss är den mycket större än på en full buss. Jag menar bara tanken på att någon skulle sätta sig bredvid dig på en tom buss ger väl rysningar hos de flesta?! Bussen behöver inte ens var tom - finns det tomma 2-säten SKA man inte sätta sig bredvid någon. Det är bara så i det här landet, hur otrevligt det än må låta! Jag gillar inte mig själv för att jag tycker så här, men jag skulle minsann reagera, skulle du?
Nåväl. Jag satt inte direkt och lät maten smälta i Växjö, utan jag gick redan innan stripspåsen var slut. Inte på grund att jag inte hade trevligt (för det hade jag) utan för att jag behövde lite mera plats för min mänskliga bubbla. Så skjut mig. Eller erkänn att du hade kännt likadant.
Mänskliga hälsningar från en annan del av Jönköping!
